Jag tror att psykologer som har tänkt igenom klimatfrågan har bättre förståelse för miljöproblematiken, än vad något parti i riksdagen har. Påståendet är dock ingen kritik av politiker. Jag är imponerad av hur skickliga politiker kan vara på att debattera, och hur de ofta har hög sakkunskap i olika frågor. Jag bara konstaterar att politiker har samma psyke som vi andra, och därmed har svårt att förstå vad som är på gång. Men trots psykologernas brister i detaljkunskaper, kan den övergripande förståelsen vara bättre. Till exempel, en bättre förståelse för kopplingen mellan klimatproblematiken och motivation.
Klimatförändringarna kan beskrivas som en händelse av typen förutsagd överraskning. De är förutsagda, för forskare har förmedlat kunskap om att när mängden växthusgaser i atmosfären ökar kommer den globala medeltemperaturen att öka, vilket leder till extremare väder. Men de är också en överraskning, eftersom forskningen beskriver abstrakta förändringar, men själva förändringarna inträffar alltid på ett konkret sätt. Och det är först då – när vi ser förtvivlade människor titta ut över vattenmassor som ödelagt deras hem – som vårt känsloliv berörs på djupet.
Den motivation som skapas på känslomässig grund leder till slutsatsen om vikten att vidta åtgärder som minskar risken att man själv drabbas av liknande händelser, det som kallas klimatanpassning. Men känslorna leder inte självklart till ökad motivation för att minska själva utsläppen. Och i värsta fall uppkommer en sådan upptagenhet av anpassningsåtgärder att intresset för förebyggande åtgärder snarare minskar än ökar.
Framtida generationer
De som nu tror att dagens översvämningskatastrofer kommer att leda till en mer offensiv klimatpolitik, riskerar därför att få lika fel som när många i pandemins början trodde att bekämpandet av pandemin skulle gynna kampen för ett stabilt klimat, befarar jag.
Klimatförändringarna kan beskrivas som en händelse av typen förutsagd överraskning.
Översvämningarna skulle dock kunna leda till något konstruktivt om vi som samhälle ställde oss frågan: ska vi låta vår jägar- och samlarpsykologi fortsätta styra oss? Eller, vill vi använda vårt förnuft till att på allvar engagera oss i framtida generationers livsvillkor? För nu försämrar vi deras livsförutsättningar medvetna om att så är fallet – och man kan undra varför.
Beror det på pragmatiska skäl? Kommande generationer har ingen rösträtt, och är således inget att bry sig om. Beror det på filosofiska skäl? Framtidens människor existerar inte, och därför inget att bry sig om. Eller, beror det på en brist på genomtänkt analys, eftersom vi har så svårt att förstå att vi håller på att skapa en värld där framtida generationer har att förvänta sig inte bättre utan sämre livsförutsättningar?
Frågorna är rimliga och väntar på svar. Vilket är ditt?
Billy Larsson, fil dr i psykologi och författare
LÄS MER:Tyskland vill ha EU-hjälp efter översvämningar