Ett år har gått, ett nytt är på ingång. Språket kommer att förändras en del, precis som det gjort alla andra år. Enbart döda språk slipper undan.
Frågan om var och vart är en återkommande gäst i den här spaltens digitala brevlåda. Många har irriterat iakttagit att yngre personer säger Vart är han? i stället för Var är han? Det är inte så att orden blandas utan det är vart som ersätter var.
Språkförändringar kan i enstaka fall vara medvetna och ha sitt ursprung i språkliga kampanjer, som när hen lanserades som könsneutralt pronomen. Men det flesta språkförändringar växer fram långsamt genom små förskjutningar i språkbruket. Först i tal, sedan i skrift.
Ett typexempel är var/vart. En gång använde nästan alla var för befintlighet och vart för riktning, närmare bestämt ’riktning bort’. Det fanns visserligen dialektala skillnader, men talat och skrivet standardspråk höll undantagslöst fast vid var/vart-distinktionen.
Språkförändringar inleds med en period av variation under en eller ett par generationer. Det är inte vuxna som skilt på var och vart hela livet som ändrar sig, utan det är deras barn och barnbarn.
Det logiska sista steget är att vart-bruket blir allenarådande. Om föräldrarna inte upprätthåller regeln, lär inte heller barnen göra det.
Jag tillägnade mig distinktionen genom samtal. Aldrig någonsin hörde jag föräldrar eller lärare säga: ”Tänk på att vart uttrycker riktning och var befintlighet.” Den här distinktionen tillägnade man sig snarare än lärde sig.
Dagens unga tillägnar sig fortfarande distinktionerna här/hit och där/dit, som ju också baseras på skillnaden mellan riktning och befintlighet. En förklaring till att just distinktionen var/vart förändras kan vara att många uttalar var och vad på samma sätt. Talets ”Va e han?” kan besvaras både med ”lärare” och ”i Borås”. Det nya mönstret blir alltså att vart uttrycker rumsbetydelse medan va uttrycker objektsbetydelse.
Modersmålet tillägnar vi oss utan instruktioner, främmande språk kräver övning. Vi har övat sig på engelskans do-omskrivning. Engelska barn tillägnar sig regeln. Svenska barn tillägnar sig omvänd ordföljd innan de fyllt tre år. Ingen förälder förklarar regeln: ”Tänk på det mitt barn att närhelst du börjar en mening med något annat än subjektet, så måste du byta plats på subjektet och det finita verbet.”
Regeln för omvänd ordföljd är och låter komplicerad, men som modersmålstalare tillägnar vi oss den i småbarnsåren. Vuxna språkinlärare behöver öva i flera år innan regeln sitter. De kan säga ”Igår jag var där”, medan vi alltid säger ”Igår var jag där”.
Kommer vart att ta över nästa år? Självklart inte, men vart kommer att öka sina marknadsandelar. Kan förändringen vändas? Förmodligen inte. Om föräldrarna inte skiljer på var och vart, kommer inte barnen att göra det.
Det finns inget vaccin mot språkliga förändringar, men det finns bromsmedicin, och det är samtal över generationsgränserna. Inte då och då, utan ständigt.
LÄS MER:Mycket eller många – en perspektivfråga
LÄS MER:Alltså, ett betydelseutvidgat adverb
LÄS MER:Dubbla imperativer
