Tänk så fint det kan se ut med statistik. Särskilt när den serveras i efterhand och med en rejäl nypa salt. Problemet är att de här siffrorna får det att se ut som om vi har fungerande system för det här. Det har vi inte. Långt ifrån.
Att det gått bra för så många av de ensamkommande, som i högre grad än jämnåriga svenskfödda jobbar, låter ju onekligen som en riktig solskenshistoria. Men hur kommer det sig att det är så och hur står det till med dem som inte omfattas av statistiken?
Det är ju ingen skräll direkt att statistiken visar på det goda med aktivt integrationsarbete. Om förutsättningen för att få stanna är att man har ett jobb så skaffar man sig ett. Om man kan och får. Men vad händer med dem som inte får chansen? Gymnasielagen ställde till det ordentligt för en stor del av den här gruppen unga människor, ett specifikt datum blev skiljelinjen mellan lyckad statistik och osynlig och rättslös tillvaro.
Fast i limbo
Det är de här unga människorna som jag träffar. Den stora och växande gruppen unga människor som är fast i limbo, med civilsamhälle och frivilliginsatser som enda trygghet och ett skuggsamhälle som ständigt lurar bakom hörnet. Och dem känns politiken och statistiken sällan vid. Annat än om de kan anklagas för något förstås. Då passar det bra att peka finger.
Flera av de ensamkommande kämpar på utanför systemen, eftersom regering efter regering diskvalificerat dem från statligt och kommunalt stöd. De får sitt stöd från civilrättsorganisationer, matbidrag från välgörenhetsorganisationer, de går på gymnasiet som papperslösa och är inte anställningsbara trots att bland annat vården skriker efter deras kompetens. Var i siffrorna passar de in?
I dagsläget har jag till exempel två unga män i min närhet som har fasta heltidsjobb inom hemtjänsten och ordnat boende. Unga, ambitiösa skattebetalare vars kompetens är högt efterfrågad på arbetsmarknaden. Men som nu blir av med sina arbetstillstånd på grund av nya utvisningsbeslut – som inte kan genomföras eftersom Sverige inte har diplomatiska förbindelser med talibanstyret i Afghanistan. De förlorar sina jobb och som en konsekvens av det, även sitt boende, på grund av beslut som inte går att verkställa.
Från jobb och ordnat boende, till hemlöshet på grund av beslut som myndigheterna redan från början vet om att de inte kan genomföra
Myndigheter som polis, Migrationsverket och domstolar lägger alltså löpande tid på att jaga papperslösa och hantera utvisningsärenden som inte går att verkställa. Fullt medvetna om hindren. Och ungdomar som kämpar för att hålla sig flytande, ofta med hjälp av frivilliginsatser, kastas runt i ett fullständigt dysfunktionellt system. Från jobb och ordnat boende, till hemlöshet på grund av beslut som myndigheterna redan från början vet om att de inte kan genomföra.
Det finns ungdomar i den här gruppen som har både en, två och tre anställningar, men ändå inte får chans till permanent uppehållstillstånd. Viljestarka, motiverade ungdomar, som inget hellre vill än att få ge tillbaka till det samhälle som tog emot dem. Som trots att de behandlats rättsvidrigt rest sig, om och om igen, och vill bidra med sin del. Var syns de i statistiken? Och var syns det att anledningen till de på pappret fina siffrorna är ett civilsamhälle som löpande, sedan tiotalet ställt upp i extrem utsträckning för just den här gruppen?
Inte samma chanser
Jag har varit verksam i flyktingmottagandet sedan 2012. Och vi var många som visste, när gymnasielagen kom, vad den skulle komma att få för konsekvenser. Vi såg och förstod hur skillnaderna skulle komma att se ut. De unga som kom före 2015 är till största delen i jobb och dessutom väldigt välutbildade. De som kom 2015 har inte fått samma chanser. Och där någonstans börjar statistiken lukta riktigt surt.
Vi har mobiliserat och organiserat, tröstat hjälpt och matat, jagat dem som hamnat snett och försökt vara balans, vi har skrikit på myndigheter, larmat om oegentligheter, fostrat och funnits där. Och vi fortsätter att göra det – för vad finns det för alternativ? Ska vi låta de här unga människorna halka runt i limbo? Sova ute i minusgraderna? Hamna i klorna på organiserad brottslighet? Nej. Vi fortsätter att bättra på statistiken. Men tro inte för ett ögonblick att politiken har något med de goda siffrorna att göra. De goda resultaten, de lyckade historierna och fina siffrorna kommer uteslutande från ungdomarnas egen ambition och outtröttliga kämparanda. Och från civilsamhällets outtröttliga insatser.
För detta borde politiken skämmas. Djupt.
Matilda Brinck-Larsen, verksamhetsansvarig frivilligorganisationen Agape