Den psykiska ohälsan skenar i vårt samhälle och behandlingsapparaten inom den offentliga, och även den privata psykvården, har aldrig haft så fullt upp som nu.
Ansatser till att stävja trenden sker inte sällan med hjälp av medicinsk omplåstring och standardiserade behandlingsmetoder. Dessa metoder anses dock ganska ofta, av både behandlare och patienter, vara minst sagt bristfälliga. I alla fall om man vill få till en verklig utveckling och varaktig förändring hos patienten. Man kan nämligen fråga sig om man som patient, under dessa förutsättningar, kan eller kanske snarare hinner bygga upp en tillräcklig självreflektion och förmåga till egenomsorg för att kunna leda sig själv till bättre mående och funktion i tillvaron.
En professionell behandlare som pressas in i en standardisering nöts till slut ned och kan omöjligt upprätthålla sin professionalitet.
En viktig aspekt i denna standardiseringstrend är tidsaspekten, det vill säga antal samtalssessioner som erbjuds samt under hur lång tidsperiod detta erbjuds. Fler och fler behandlare inom den psykiska hälsovården vittnar om ökad standardisering vad gäller förväntad tidsåtgång i behandlingsförloppet. Detta gäller oavsett vilken terapiskola man anser sig tillhöra.
Problemet med detta är inte bara att patienternas möjligheter till rimlig bot och lindring sätts på spel. Det blir även problem för behandlaren i ett sådant system. En professionell behandlare som pressas in i en standardisering på detta sätt nöts till slut ned eftersom det blir omöjligt att upprätthålla sin professionalitet, det vill säga erbjuda behandling med hänsyn till patientens individuella behov av tid och kontinuitet. Det är i själva verket orimligt att förvänta sig att behandlare ska kunna knyta an till och investera i sina patientförlopp när de inte ges frihet att behandla färdigt.
Denna låsning vid en på förhand specificerad tidsåtgång skulle aldrig förekomma inom andra sjukvårdsområden.
Denna låsning vid en på förhand specificerad tidsåtgång skulle aldrig förekomma inom andra sjukvårdsområden såsom till exempel cancervård eller diabetesvård, där patienter som regel blir behandlade så länge och så mycket som det behövs. Men vid psykisk ohälsa så gäller inte detta. Då ska patienten ofta istället pressas in i en viss standard med ett specifikt antal sessioner eller ett maximalt tak gällande antal. Är patienten sedan inte färdigbehandlad så står hen där, snopen och med skägget kvar i brevlådan. Patienten har helt enkelt inte passat in i behandlingsapparatens standardmall.
Man kan benämna denna stelbenta cirkus som en dränerande och robotiserad löpande-band-verkstad.
Utifrån ett organisatoriskt perspektiv kan man benämna denna stelbenta cirkus som en dränerande och robotiserad löpande-band-verkstad. Uttryck som ”jag sitter ju bara här och pumpar individer” och liknande formuleringar hörs ofta från behandlare som jobbar utifrån dessa förutsättningar.
Från ledningens sida används ofta uttryck som "produktion", "flöde" och "genomströmning" för att beskriva effekter och kvalitet i behandlingsverksamheten. Vill man som patient gå i behandling i ett sådant system?
Patienter behöver den behandling som krävs för rimlig bot och lindring. Att det kräver olika behandlingsvolym och tar olika lång tid att behandla olika individer för olika tillstånd torde vara en total självklarhet.
Varför skulle en människa som fått tillräckligt mycket behandling klänga fast vid sin behandlare?
Kritik och motstånd riktas dock ofta mot att erbjuda löfte om tillräcklig behandling, med motiveringen att patienter då skulle klänga sig fast vid sina behandlare onödigt och kostsamt länge och av ren glupskhet tillförskansa sig behandling som egentligen inte behövs. Varför skulle en människa som fått tillräckligt mycket behandling bete sig på det sättet? Om en patient klänger sig fast så kanske det snarare kan vara så att vederbörande faktiskt inte är tillräckligt färdigbehandlad för att kunna stå på egna ben.
Man kan avslutningsvis fråga sig om ledningen för svenska behandlingsinstanser saknar insikt om de här behandlingstekniska utmaningarna eller om man helt enkelt har andra bevekelsegrunder för sin standardiseringshets. En gissning som kanske inte är helt tagen ur luften är att man helt enkelt har ett kortsiktigt tänk, vilket i kombination med längre och längre köer gör att man ser sig tvungen att komprimera behandlingsutbuden. På sikt är det dock en mindre bra idé eftersom de patienter som inte får tillräcklig behandling snabbt ställer sig sist i kön igen.
Å ena sidan ser vi halvbehandlade patienter som på måfå valsar omkring i olika delar av vårdsystemet och å andra sidan ser vi behandlare som stapplande tar till jobbet varje morgon.
De ekonomiska och mänskliga kostnader som detta på sikt får för samhället kan visserligen vara svårt att förutse, men redan i dag ser vi tydliga varningssignaler. Å ena sidan ser vi halvbehandlade patienter som på måfå valsar omkring i olika delar av vårdsystemet och å andra sidan ser vi behandlare som stapplande tar till jobbet varje morgon för att med mössan i hand fullfölja sin egen nednötningsprocess. Frustrationen och maktlösheten rinner genom verksamheten åt båda håll och trovärdigheten utåt mot allmänheten sätts på spel.
Läget är dock klurigt, ruggigt klurigt. Risken med att påpeka brister i sin egen verksamhet är nämligen att man uppfattas som störande och bökig. Det blir krångel och dålig stämning. I det korta perspektivet nöjer vi oss därför ofta med fredagsfika och lön. Men vad ska vi nöja oss med på sikt?
Eva Friberg
socionom, verksam som kurator
Anders Rydell
leg psykolog, specialist i organisationspsykologi