I dag är upp till en miljon människor beroende av kontanter i sin vardag: äldre, personer med funktionshinder, kvinnor som lever under hot och andra i utsatta situationer. Många har svag ekonomi och svaga röster i samhällsdebatten, men deras rätt att vara inkluderade borde vara självklar. Dessutom har kontanter en grundläggande roll i Sveriges beredskap. Ett fungerande kontantsystem finns där när det digitala sviktar, vid exempelvis elavbrott, cyberattacker eller andra samhällsstörningar. Erfarenheterna från Ukraina visar tydligt hur viktiga kontanter är i kriser och krig.
Det var dessa insikter som gjorde att regeringen i början av 2024 tillsatte en snabb så kallad bokstavsutredning om kontanterna. Ministern betonade då att kontantsystemet ska värnas och att kontanterna fyller en viktig funktion. Utredningen, som presenterades i december 2024, landade i tre förslag:
- Livsmedelsbutiker och apotek ska vara skyldiga att ta emot kontanter. Det gör de visserligen redan idag, men en lagstiftning krävs för att förhindra att de blir kontantlösa i framtiden.
- Offentliga aktörer, det vill säga myndigheter, kommuner och regioner, ska ta emot kontanter för offentligrättsliga tjänster som pass, körkort, bilbesiktning och vårdavgifter. Detta är också fastställt av Högsta förvaltningsdomstolen som en skyldighet för regionerna, men något som dessa helt öppet bryter mot.
- Riksbanken ska få ett utökat ansvar att skydda kontantsystemet då man konstaterat att kontanter är centrala för förtroendet för hela det finansiella systemet.
När lagrådsremissen äntligen kom blev den något av en besvikelse. Två av tre centrala delar hade strukits. Kvar fanns endast kontantkravet för livsmedelsbutiker och apotek. Det är visserligen viktigt, men reduktionen är ändå svår att förstå. Normalt antingen avfärdas ett utredningsförslag helt eller också tas det vidare med tekniska justeringar – här skärs två tredjedelar bort, samtidigt som regeringen fortfarande hävdar att grundsyftet är att värna kontantsystemet.
Inte heller får Riksbanken några verktyg att värna kontanterna och det blir inte heller några sanktioner mot den aktör som bryter mot lagen. Hela lagförslaget blir därmed tandlöst.
Att stryka kravet på att offentliga aktörer ska ta emot kontanter är särskilt märkligt. Om politiken verkligen vill värna kontantsystemet borde det vara självklart att börja med den egna verksamheten. Det är ofta svårare att kontrollera privata aktörer, men myndigheter styr regeringen direkt. Ansvarig myndighet, MSB, säger att vi som medborgare ska ha kontanter. Samtidigt gör övriga myndigheter tvärtom och tar bort kontanthanteringen. Det skapar en motsägelse som underminerar hela beredskapsargumentet.
Inte heller får Riksbanken några verktyg att värna kontanterna och det blir inte heller några sanktioner mot den aktör som bryter mot lagen. Hela lagförslaget blir därmed tandlöst. Skälet till detta är svårförståeligt.
Sverige som skräckexempel
Sverige är närmast unikt genom att sakna reglering av skyldigheten att acceptera landets eget betalmedel. Internationellt går utvecklingen i motsatt riktning. Danmark, Norge, Holland, Österrike, Spanien och ett flertal andra länder har en lagstiftning om kontanterna och det är också på gång på EU-nivå. Flera länder har uttryckligen pekat ut Sverige som ett avskräckande exempel. I vår situation – att kontanter nästan är omöjliga att använda – vill de absolut inte hamna.
Att bara omfatta livsmedel och apoteksvaror, men utelämna sådant som drivmedel, kollektivtrafik och kläder, visar en begränsad förståelse för vad människors vardag och landets beredskap kräver.
Att det nu kommer en kontantlag är i grunden positivt och helt nödvändigt. Men förslaget är alltför urvattnat. Det är som att regeringen dansar jenka i kontantfrågan: först framåt och sedan bakåt, varv på varv.
Om ambitionen verkligen är att värna kontantsystemet behöver vi en ordentlig utvidgning av kontantplikten. Att bara omfatta livsmedel och apoteksvaror, men utelämna sådant som drivmedel, kollektivtrafik och kläder, visar en begränsad förståelse för vad människors vardag och landets beredskap kräver. En bredare kontantplikt var dessutom något som flera remissinstanser, däribland Försvarsmakten, ville se. Dessutom måste en lag självfallet ha tydliga sanktioner och kontrollfunktioner, annars riskerar den att bli ett slag i luften.
I andra sammanhang väger Försvarsmaktens synpunkter tungt. Att så inte tycks vara fallet denna gång är beklagligt. Det är som om ett annat intresse hela tiden får företräde, ett som helst ser att kontanterna försvinner. Nu behövs att partier i regeringsunderlaget tänker ett varv till och att övriga riksdagspartier gör sina röster hörda i denna för väljarna viktiga fråga.
Björn Eriksson, ordförande Kontantupproret
