Kvaliteten i stadsmönstret ligger inte i stilen – det gäller även arkitektur i stort, skriver debattören.
Kvaliteten i stadsmönstret ligger inte i stilen – det gäller även arkitektur i stort, skriver debattören. Bild: Robin Aron

Problemet är att politikerna låst fast sig vid att en byggstil är rätt

Problemet i Göteborgs arkitektur- och stadsbyggnadspolitik är inte de stråk och platser Bönfors vill skapa i Biskopsgården - det är i princip rimliga förbättringar av de brister i förortsbebyggelsen jag nämner i min artikel - utan den allt tydligare enkelspårighet de styrande i Göteborg ger uttryck för: det ska vara trädgårdsstad, kvartersstad och klassisk arkitektur, skriver Mikael Ekegren.

ANNONS
|

Slutreplik

13/12 Respekt för människors behov viktigare än respekt för förortshus

9/12 Pinsamt enkelspårigt att allt ska byggas i klassisk stil

Det är den hållningen jag finner opassande i ett demokratisk pluralistiskt samhälle, i synnerhet när vi alla kan se vad modernismens dogmer åstadkommit – de söndertrasade stadskärnorna exempelvis. Ett angreppssätt präglat av intellektuell öppenhet och platsanpassning borde gälla när vi skapar framtida bebyggelse.

Lätt skavsår

Trädgårdsstaden och kvartersstaden har som sagt kvalitéer men byggdes i stor utsträckning i orörd terräng. De är därmed svåra att applicera som förebilder rakt av där hus redan finns i mängder, och i ett helt anat mönster, som i miljonprogramsbebyggelsen. Det blir lätt skavsår, möten präglade av disharmoni. Och rekordårens bostadsmiljöer skapades av människor som hör och häpna ville göra samhället bättre. Viss respekt är alltså på sin plats när nytt ska planeras, trots 60- och 70-talets okritiska fokus på rationell produktion, effektiv trafik och uppbrutna stadsrum. Att ta Kungsladugård som stil och struktur in bland lameller och punkthus är alltså ingen given succé – och det var det inte att ta lamellhus till Linnestaden på 70-talet heller.

ANNONS

För att nyansera bilden: trädgårdsstad, precis som kvartersstad, är ett stadsmönster som kan ges en ledigare utformning och fyllas med hus med annan uppsyn än den som gällde på 20-talet. Det har redan gjorts med gott resultat, i Skår i Göteborg eller Södra Ängby i Stockholm. Så varför inte uppföra samtida hus som samtalar med de befintliga grannhusen, försedda med både välkomnande framsida och privat trädgård. Kvaliteten i stadsmönstret ligger inte i stilen – det gäller även arkitektur i stort. Med vidsynt kommunalt ledarskap som ger skickliga arkitekter utrymme och håller byggföretagen i strama tyglar finns inga hinder för att radhus utmed gator skulle kunna bli en lyckad komplettering av miljonprogramsbebyggelsen, även visuellt.

Kvaliteten i stadsmönstret ligger inte i stilen – det gäller även arkitektur i stort

Och så har vi 50-talets populära bostadsområden som kombinerar vackra väldefinierade torg och tydliga stråk med modernismens vurm för ljus luft och grönska. Skalan är rimlig, byggnaderna ofta förankrade i historien med sina traditionella material som puts och tegel, lägenheterna yteffektiva, ljusa och välgestaltade. Det finns alltså fler föredömliga miljöer att upptäcka, bättre lämpade än kvartersstaden för förtätningsoperationer i förorten. Med ett bredare perspektiv blir den politiska retoriken inte lika snärtig förstås, men det byggda resultatet bättre. Och jag kan inte tro att väljarstödet skulle minska på grund av det.

ANNONS

Mikael Ekegren, lektor på Chalmers och praktiserande arkitekt

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS