Slutreplik
13/12 Respekt för människors behov viktigare än respekt för förortshus
9/12 Pinsamt enkelspårigt att allt ska byggas i klassisk stil
Det är den hållningen jag finner opassande i ett demokratisk pluralistiskt samhälle, i synnerhet när vi alla kan se vad modernismens dogmer åstadkommit – de söndertrasade stadskärnorna exempelvis. Ett angreppssätt präglat av intellektuell öppenhet och platsanpassning borde gälla när vi skapar framtida bebyggelse.
Lätt skavsår
Trädgårdsstaden och kvartersstaden har som sagt kvalitéer men byggdes i stor utsträckning i orörd terräng. De är därmed svåra att applicera som förebilder rakt av där hus redan finns i mängder, och i ett helt anat mönster, som i miljonprogramsbebyggelsen. Det blir lätt skavsår, möten präglade av disharmoni. Och rekordårens bostadsmiljöer skapades av människor som hör och häpna ville göra samhället bättre. Viss respekt är alltså på sin plats när nytt ska planeras, trots 60- och 70-talets okritiska fokus på rationell produktion, effektiv trafik och uppbrutna stadsrum. Att ta Kungsladugård som stil och struktur in bland lameller och punkthus är alltså ingen given succé – och det var det inte att ta lamellhus till Linnestaden på 70-talet heller.
För att nyansera bilden: trädgårdsstad, precis som kvartersstad, är ett stadsmönster som kan ges en ledigare utformning och fyllas med hus med annan uppsyn än den som gällde på 20-talet. Det har redan gjorts med gott resultat, i Skår i Göteborg eller Södra Ängby i Stockholm. Så varför inte uppföra samtida hus som samtalar med de befintliga grannhusen, försedda med både välkomnande framsida och privat trädgård. Kvaliteten i stadsmönstret ligger inte i stilen – det gäller även arkitektur i stort. Med vidsynt kommunalt ledarskap som ger skickliga arkitekter utrymme och håller byggföretagen i strama tyglar finns inga hinder för att radhus utmed gator skulle kunna bli en lyckad komplettering av miljonprogramsbebyggelsen, även visuellt.
Kvaliteten i stadsmönstret ligger inte i stilen – det gäller även arkitektur i stort
Och så har vi 50-talets populära bostadsområden som kombinerar vackra väldefinierade torg och tydliga stråk med modernismens vurm för ljus luft och grönska. Skalan är rimlig, byggnaderna ofta förankrade i historien med sina traditionella material som puts och tegel, lägenheterna yteffektiva, ljusa och välgestaltade. Det finns alltså fler föredömliga miljöer att upptäcka, bättre lämpade än kvartersstaden för förtätningsoperationer i förorten. Med ett bredare perspektiv blir den politiska retoriken inte lika snärtig förstås, men det byggda resultatet bättre. Och jag kan inte tro att väljarstödet skulle minska på grund av det.
Mikael Ekegren, lektor på Chalmers och praktiserande arkitekt