Trädgårdsstaden är bland det bästa vi skapat inom stadsbyggandet. Även kvartersstaden har stora kvalitéer. Men det finns också andra miljöer som ger invånarna ett värdigt liv. Att dogmatiskt hävda att det bara finns ett sätt att göra stad på, och ett sätt att göra byggnader på, för tankarna till politiker som nog styret i Göteborg ogärna vill förknippas med.
Vi har fina områden i vår stad, trevliga och funktionella helhetsmiljöer som skänker invånarna stolthet och glädje. Jag tänker till exempel på Lilienbergs Kungsladugård och Landala Egnahem. Vår stenstadsbebyggelse är också av hög klass och kan i sin gestalt tävla med populära resmål som Wien och Paris. Att söka sig mot en arkitektur som hämtar inspiration här är därför rimligt. Ibland - där det passar.
Markslukande villamattor
Göteborg består även av andra stadsdelar, vissa präglade av modernismens storskaliga byggande, andra inspirerade av amerikanska markslukande villamattor. De är till synes olika men har gemensamt att de ger plats för det gröna i boendet. Detta är också vår byggda värld, låt oss för enkelhetens skull kalla den förorten – även om den kan ligga både nära och avlägset stadens centrum, och variera stort i form, kvalitet och popularitet.
Att i diverse förtätningsprojekt applicera klassisk stil och kvartersstad i förorten är ingen god idé, helt enkelt för att det är en annan tradition som verkar där: den modernistiska traditionen - ja man kan kalla den så, den har ungefär 100 år på nacken - som söker ljus, luft och grönska.
Det finns brister att åtgärda i förortsbebyggelsen, till exempel avsaknaden av tydligt offentliga rum. Men då ska reparationen ske på platsens villkor. Detsamma gäller förstås tillkommande byggnader. Även om grannhusen inte alltid är de finaste, förtjänar de ett respektfullt bemötande. Nya byggnader bör samtala med dem. Allt annat är ohyfsat. Det borde inte minst modernismens dogmatism lärt oss – tänk söndersanerade stadskärnor med byggnader som ignorerar både grannhus och tradition. Och människor lever sina liv här, i förorten, många med glädje.
Även om grannhusen inte alltid är de finaste, förtjänar de ett respektfullt bemötande
Så jag undrar var politiken hämtat sin tvärsäkerhet ifrån. Vet de verkligen vad folk vill ha, över tid? Och varför ignoreras de invånare som gillar att bo med några björkar utanför ett generöst tilltaget fönster? Det märkligaste är dock politikens bergfasta tro, den enda vägens stadsbyggnadspolitik, en hållning som har släktskap med auktoritära eller diktatoriska regimer. Trump vill bara bygga klassiskt, 30-talets envåldshärskare var lika enkelspåriga. Och nu tydligen de styrande i Göteborg. Det är både sorgligt och pinsamt.
Mikael Ekegren, lektor på Chalmers och praktiserande arkitekt