Efter den föraning Moderaterna och Kristdemokraternas statsbudget gav oss om vilken kulturpolitik partierna vill driva, är det med lättnad vi slipper se en borgerlig kulturminister. M-KD-budgeten betyder en avveckling av kulturpolitiken till summan 213 miljoner. Kulturen ses uppenbarligen som ett område i politikens periferi. Att denna skuta kommer att vändas är ingen självklarhet bara för att Sveriges nya kulturminister heter Amanda Lind (MP), och de borgerliga nedskärningarna kommer att återställas.
I grunden behöver politikens kultursyn förändras; från perifert särintresse till en dimension som omfattar alla samhällets sfärer. Vi måste definiera vad kultur är, vilket värde den fyller och hur vi på bästa sätt bejakar detta värde. Först då kan vi utforma en kvalitativ kulturpolitik. Ett första steg, och därmed en uppmaning till kulturminister Amanda Lind, är att avskaffa New Public Management som styrmodell.
Bortsett från enskilda missuppfattningar där politiker förväxlat kultur med underhållning tycks flertalet politiker hysa en instrumentell syn på kultur.
Vad är kultur och vilket värde fyller den? Bortsett från enskilda missuppfattningar där politiker förväxlat kultur med underhållning tycks flertalet politiker hysa en instrumentell syn på kultur. Detta innebär att ett livskraftigt kulturliv inte ses som en självklar målsättning för vårt samhälle, utan snarare som ett medel för att uppnå andra värden.
Ofta sätts kultur både i retorik och praktik i förhållande till integration, hälsa och kreativt tänkande. På så vis blir kulturen ett verktyg att möta samhällets stora utmaningar. Detta är ett sätt att argumentera för att vi ska föra en kulturpolitik överhuvudtaget. Men vad sker om andra metoder visar sig vara effektivare?
Det går inte att utifrån absoluta parametrar mäta hur och i vilken grad kulturen utvecklar människan som självständig och social varelse.
Det stämmer förvisso att kultur utvecklar den enskilde och länkar oss samman som medmänniskor. Men endast på ett abstrakt plan. Det går inte att utifrån absoluta parametrar mäta hur och i vilken grad kulturen utvecklar människan som självständig och social varelse.
Vi lever emellertid i en tid som är besatt av att mäta, och inspirerade av den privata sektorn överförs allt fler av dessa mätverktyg under namnet New Public Management (NPM), till den offentliga sektorn. När de ekonomiska stöden fördelas utifrån målinriktade byråkratiska beslut, tenderar konsten att bli mer förutsägbar och mindre utmanande. I Miljöpartiets fall premieras de aktörer som formar sin verksamhet till ett instrument för mänskliga rättigheter.
Detta komplexa nät är metodologiskt omöjligt att mäta, och direkta enkäter är därmed absurda att forma kulturella verksamheter efter.
På så vis har det uppstått ett paradigm i kulturvärlden där ansökningarna ska innehålla så många värdeord som möjligt. I kulturlivets vardag översvämmas institutioner och besökare av enkätundersökningar. Efter avslutad teaterföreställning får publiken ibland uppge, enligt en skala på ett till tio, hur nöjda de var och vad som kan tas med ut i det ”verkliga livet”.
I själva verket kanske föreställningen just planterat ett frö vilket först efter flera år leder till konkreta insikter och handlingar. Som publik bör vi inte vilja att konstnärer ska behöva anpassa sitt konstnärliga sökande efter vår omedelbara respons. Vi vet att det utarmar konsten och kulturlivet på sikt, och att vi i en sådan verklighet varken kan tala om frihet eller kreativitet.
Kultur kan vara, men är i de flesta fall inte, en omedelbar tillfredsställelse. Begreppets latinska innebörd ”odling” eller ”bearbetning” vittnar om ett långsiktigt, organiskt tankesätt. Våra kulturella erfarenheter bildar en väv av insikter där den ena befruktar den andra. Detta komplexa nät är metodologiskt omöjligt att mäta, och direkta enkäter är därmed absurda att forma kulturella verksamheter efter.
Beställar-utförar-modellen och NPM är intimt sammanlänkade; logiken bygger på marknadens principer, och kultur och konst ses som vilka varor som helst.
Liberalerna i Stockholm hade för några år sedan ett kulturborgarråd som hävdade att kulturarbetarna måste veta vad som förväntas av dem. ”Så sa man i det forna Sovjet”, påpekar Bengt Göransson (S), före detta kulturminister och den fria konstnärens största försvarare. ”Kulturborgarrådet är inte kommunist, men hon är ett offer för beställar-utförarmodellen”, fortsätter han. Beställar-utförar-modellen och NPM är intimt sammanlänkade; logiken bygger på marknadens principer, och kultur och konst ses som vilka varor som helst. Kommunen och staten finansierar inte kultur, utan ”köper” den, i utbyte mot vissa värden. Faktumet att detta synsätt inskränker demokratiska friheter, glöms bort i den inte så lite dogmatiska nyliberala doktrinen.
Eftersom kulturens nytta är omöjlig att mäta faller dagens NPM-styrning redan utifrån en instrumentell syn på kultur.
Eftersom kulturens nytta är omöjlig att mäta faller dagens NPM-styrning redan utifrån en instrumentell syn på kultur. Än värre framstår detta system om vi ser kulturen som ett egenvärde och konsten som utmärkande för människans komplexitet och livets rikedom.
Jag önskar å Katharsis instituts vägnar att kulturminister Amanda Lind stakar ut en ny kulturpolitisk riktning och tar sitt ansvar i att höja kulturens status och främja konstnärernas frihet. En utmanande, dynamisk kulturell miljö kommer inte att växa ut till sin fulla potential förrän beställar-utförarmodellen är begraven. Ty vilken människa ger sig ut och söker på öppet hav om det är bestämt på förhand vad hon ska finna?
Johannes Millich
Katharisis Institut