Replik
26/12 Vi kan inte skjuta upp de akuta utsläppsminskningar som krävs
I en artikel på GP Debatt argumenterar Frida Berry Eklund, Alasdair Skelton och Paul Glantz för införandet av en nationell klimatbudget och för att det är viktigt att Sverige tar sin del av det globala ansvaret för att lösa problemet.
Klimatfrågan är en av våra stora utmaningar. Om detta är vi överens med artikelförfattarna.
Men samtidigt är vi kritiska till att de helt förlitar sig på en studie av ett antal forskare vid Uppsala universitet. Enligt den studien, skulle utsläppen, ”behöva minska med drygt 35 procent per år (…) från och med 2024, för att kunna sägas vara i linje med ett globalt koldioxidperspektiv för en rättvis klimatomställning.”
Globalt mål
Hur kommer de fram till det resultatet? Jo, för att uppskatta hur mycket koldioxid vi kan släppa ut i framtiden krävs (förenklat) tre steg: först måste vi bestämma ett globalt mål för temperaturen (ungefär så som man gjort i Parisavtalet), därefter måste man beräkna hur mycket koldioxid vi kan släppa ut för att nå det målet, och till sist måste vi bestämma hur detta utsläppsutrymme ska fördelas mellan världens länder.
Det är när det gäller den senare frågan som vi har invändningar mot artikelförfattarnas resonemang.
Att fördela utrymmet är lite som att fråga sig hur man ska dela på en tårta mellan alla som är bjudna på festen. Finns det tio bitar kan man tänka sig att det är rättvist att alla som är på festen får var sin bit. Man delar utrymmet lika helt enkelt.
Den här principen för att fördela utsläppsutrymme, så kallad ”grandfathering”, saknar stöd i den internationella forskningslitteraturen om klimaträttvisa
Men det Uppsala-studien gör är att de delar ut mycket mer tårta till varje person från USA än vad de gör till varje person som är från Sverige. Ja, amerikanerna får till och med tre-fyra gånger så mycket utsläppsutrymme som varje svensk. Det här är Uppsalaforskarna och artikelförfattarna så klart fria att göra om de vill, men vi menar att det här inte kan kallas för rättvist.
Den här principen för att fördela utsläppsutrymme, så kallad ”grandfathering”, saknar stöd i den internationella forskningslitteraturen om klimaträttvisa.
Vi undrar om Frida Berry Eklund, Alasdair Skelton och Paul Glantz verkligen tycker att det är en rimlig princip för en rättvis fördelning av det globala utsläppsutrymmet?
Man kan också ställa frågan till de 60 kommuner och regioner som anammat ”Uppsala-modellen” om det här är rimligt. Även Västra Götalandsregionen har förlitat sig på den här metoden, och indirekt även Göteborgs kommun. Den centrala frågan är: Varför ska svenska medborgare minska utsläppen extra kraftigt bara för att amerikaner ska få släppa ut mer?
Det finns andra principer för att fördela det kvarvarande utrymmet. Man kan till exempel tänka sig att man globalt delar lika på den återstående tårtan (alltså alla människor får ett lika stort utrymme för utsläpp). Om man gör det, när det gäller den globala klimatbudgeten, då är det faktiskt så att Sveriges mål ligger i linje med Paris-avtalet (för mer info, se vår rapport ”Nationella utsläppsmål utifrån Parisavtalet och internationella rättviseprinciper”).
Stor betydelse
Det här visar att diskussioner kring val av rättviseprincip, något som kan verka väldigt teoretiskt, kan få väldigt stor praktisk betydelse, alltså påverkan på vad ett land förväntas göra.
Vi säger inte att lika utrymme per person är objektivt korrekt eller sant, eller det man nödvändigtvis bör sträva efter, men nog är det en rimligare rättviseprincip än att belöna de som släppt ut mest historiskt?
Enligt vissa andra principer behöver vi göra lite mindre, och enligt andra behöver göra mer (se mer i vår rapport). Vetenskapen kan inte objekt svara på vad som är rättvist. Forskares uppgift, menar vi, måste i stället vara att undersöka konsekvenserna av olika principer, tydligt presentera resultaten och vilka principer som ligger bakom dessa. Det man inte bör göra är att entydigt ta ställning för en princip och sedan låtsas som att det är vad vetenskapen säger.
Christian Azar, professor, fysisk resursteori, Chalmers
Daniel Johansson, docent, fysisk resursteori, Chalmers