Nyligen avslutades det internationella klimatmötet i Dubai, COP28 där parterna till slut enades om den så kallade “UAE Consensus”. Omnämnandet av fossila bränslen fick för första gången en parkettplats, trots massiva ansträngningar att stoppa detta av oljeberoende länder och tusentals fossillobbyister.
I artikel 28 i avtalet uppmanas parterna att skifta bort från fossila bränslen i energisystemet, på ett rättvist och välordnat sätt, accelerera genomförande under detta kritiska årtionde, för att åstadkomma nettonollutsläpp till 2050 i linje med vetenskapen. Men avsaknaden av skarpa formuleringar gör att ansvarsutkrävande nästintill omöjliggörs. Hur ska vi kunna veta om våra respektive regeringar gör nog för att nå målen i Parisavtalet?
Bisatserna i artikel 28 belyser detta:
– En utfasning av ineffektiva fossilsubventioner ska ske så snart som möjligt – hur mycket är det och när?
– En omställning, bort från fossila bränslen i energisystemet ska accelerera detta årtionde, för att nå nettonoll år 2050 i linje med vetenskapen – hur snabbt behöver i så fall utsläppen minska i närtid?
Budgeten tar slut
Formuleringen “i linje med vetenskapen” är en viktig del av artikel 28, men vad betyder det egentligen? Är “nettonollutsläpp 2050” verkligen i linje med vad forskningen säger krävs?
Enligt en ny beräkning av forskare vid Uppsala universitet, återstår globalt cirka 340 gigaton koldioxid från och med 2024 för en 50/50 chans att hålla uppvärmningen under 1,5 grader. Med dagens utsläppstakt tar budgeten slut om cirka åtta år.
När den globala koldioxidbudgeten för 1,5 grader är uttömd, kliver vi in i “overshoot”, det vill säga vårt koldioxidkonto är förbrukat – och vi skulle behöva förlita oss på tekniska lösningar för att binda eller suga upp växthusgaser från atmosfären, av vilka realistiska alternativ för den omfattning som krävs, inte existerar i dag.
Senast 2025 behöver de globala utsläppen nå sin topp, för att sedan sjunka oerhört snabbt, med en halvering varje årtionde fram till 2050. Det är därför helt avgörande med både årliga mål och närliggande delmål. Utan att nåla fast politiska beslut till en skarp tidslinje med konkreta åtgärder, blir det lätt att skjuta beslut framför sig, gärna tills man själv inte längre sitter vid makten och behöver ta ansvar för konsekvenserna.
Beräkningen förtydligar vilka omfattande utsläppsminskningar som behöver ske och hur långt ifrån detta vi befinner oss med dagens utsläppsstakt
Utifrån den globala koldioxidbudgeten kan även nationella budgetar beräknas. I Sverige har forskargrupper vid Uppsala universitet, Chalmers och inom forskningsprogrammet Fairtrans tagit fram olika modeller för detta.
Enligt Uppsalaforskarnas nya beräkning skulle en rättvis koldioxidbudget för Sverige från januari 2024 landa på 80 miljoner ton för en 50/50 chans att hålla uppvärmningen inom 1,5 grader. För 83 procents chans att inte överskrida 2 grader är budgeten 285 miljoner ton. Som jämförelse var de territoriella utsläppen förra året 51,1 miljoner ton (inklusive gasläckan i Nord Stream).
Det innebär att med nuvarande utsläppstakt återstår ynka 1,8 år av 1,5-gradersbudgeten, 6,4 år för 2 grader. Utsläppen skulle behöva minska med drygt 35 procent respektive 13,5 procent per år från och med 2024, för att kunna sägas vara i linje med med ett globalt koldioxidperspektiv för en rättvis klimatomställning.
Beräkningen förtydligar vilka omfattande utsläppsminskningar som behöver ske och hur långt ifrån detta vi befinner oss med dagens utsläppsstakt.
Ökar utsläppen
Det går även att ta fram koldioxidbudgetar på lokal nivå. I Sverige har drygt 60 kommuner, länsstyrelser och regioner gjort det, vilket visar att det är ett viktigt verktyg i arbetet med att få grepp om utsläppen.
Samtidigt agerar nu den svenska regeringen på ett sätt som ökar utsläppen, tvärs emot både Parisavtalet och forskningen. Blicken riktas mot ett långsiktigt nettonollmål 2045 – vägen dit är oviss och ingen vet hur långt ifrån målet vi är eftersom utsläppen ökar.
Det är rent ut sagt ett oansvarigt agerande när vi har så mycket fakta och beräkningsmodeller till vår hjälp. Det är därför hög tid att regeringen tar fram en nationell koldioxidbudget. På samma sätt som vi sköter vår ekonomi, blir det enklare att sätta mål, ta fram styrmedel, föra en balansräkning, besluta om sparbeting och följa upp. Då blir det samtidigt lättare att bedöma om politiken är i linje med Parisavtalet, eller inte.
Frida Berry Eklund, medgrundare, Klimatkollen
Alasdair Skelton, professor i geokemi och petrologi och ordförande för Researchers’ Desk
Paul Glantz, docent i atmosfärsvetenskap och styrelsemedlem i Researchers’ Desk