Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Om skogsägare i stället använde sig av naturnära kalhyggesfritt skogsbruk skulle granskogen troligen inte bli lika begärlig för angrepp, skriver debattören. Bild: Jessica Gow / TT
Om skogsägare i stället använde sig av naturnära kalhyggesfritt skogsbruk skulle granskogen troligen inte bli lika begärlig för angrepp, skriver debattören. Bild: Jessica Gow / TT

Okunskapen om granbarkborren får mig att tappa hakan

Kunskapen om granbarkborren verkar vara minst sagt begränsade. Det finns flera missuppfattningar och det är synd att de återupprepas utan efterforskning, skriver skogsbiologen Sebastian Kirppu.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Ofta förekommer missuppfattningen att granbarkborren endast är en skadegörare. Detta kan läsas om i ett flertal tidningar och nyligen även på Göteborgs-Postens ledarsida där Mathias Bred driver tesen att det är statens naturreservat som skulle vara orsaken till att barkborrarna sprider sig i vår natur.

Utspelet andas populism och påminner om en slags alternativ fakta á la Donald Trump och ledarskribentens kunskap i ämnet verkar väldigt bristfällig. Nog borde ledarskribenter var något bättre pålästa innan de uttalar sig?

Så här skrev Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen på liknande påhopp förra året:

”Samtidigt sprids en felaktig bild av att angrepp i skyddad skog, där angripna träd ofta får stå kvar, skulle vara en orsak till de storskaliga skadorna. Så är det inte. Striden mot granbarkborren kommer stå i produktionsskogen.”

”Analyser från det hårt drabbade Götaland visar att 97 procent av skogen där granbarkborrar trivs ligger utanför naturreservat och andra skyddade områden.”

Smörgåsbord för skadedjur

Granbarkborren gynnas av att vi har skapat ett smörgåsbord för denna insekt genom att plantera granmonokulturer på skogsmarker som lämpar sig bättre för tall- eller lövskog samt att vi bedriver kalhyggesskogsbruk. Kalhyggen skapar kantzoner där granar blir stressade av att plötsligt stå solexponerade när de tidigare stått i skogen och ökar även risken för vindfällen vilket leder till att granbarkborren gynnas.

Om skogsägare i stället använde sig av naturnära kalhyggesfritt skogsbruk skulle granskogen troligen inte bli lika begärlig för angrepp. Naturliga skogar har en större variation av granbarkborrens fiender vilket gör förökningsframgången sämre för barkborren i jämförelse med den planterade virkesåkern.

Barkborren är för granskogens ekosystem vad elden är för tallskogens. Naturliga störningar skapar förändringar i landskapet och ger en variation av växter och djur, det vill säga en rik biologisk mångfald. Skogens ekologi mår som allra bäst när människan inte lägger sig i. Då kan i stället barkborrar, svampar, stormar och eld se till att skapa livsmiljöer för en stor mängd arter. Arter som mer eller mindre är beroende av att träden som fått gro i skogen också får dö i skogen för att till sist förmultna på den plats där fröet grodde.

Vi måste låta skogen få vara skog med allt vad det innebär av granbarkborrar, död ved och biologisk mångfald.

Det är så biologisk mångfald och naturvärdefulla skogar blir till och det är så naturen har fungerat i tusentals och miljontals år. Ett slående exempel är hur barkborredödad gran i sin tur blir angripen av klibbticka som rötar granens ved så att den vedlevande och akut hotade svampen citronporing också får livsutrymme. En process vi människor inte kan ersätta. Vi måste låta skogen få vara skog med allt vad det innebär av granbarkborrar, död ved och biologisk mångfald.

Sebastian Kirppu, skogsbiolog