Replik
29/4 Nämndemän ska inte fördöma en kvinnlig målsägares beteende i rätten
Allas likas rätt inför lagen är en fundamental hörnsten för det rättsutövande vi har i Sverige och som är normen för en rättsstat. Nu ifrågasätts denna självklarhet efter ett antal domar som fått stor medial uppmärksamhet, särskilt efter en dom i ett våldtäktsmål vid Uppsala Tingsrätt som advokat Bengt Ivarsson skriver om i sin debattartikel. I den menar advokat Ivarsson att det med dagens nämndemannasystem finns en risk att rättssäkerheten inte kan säkerställas.
Ge allmänheten insyn
Frågan inställer sig då naturligt om varför lekmannadomare medverkar i den dömande processen? Ett av svaren är, att man bland annat vill ge allmänheten insyn i rättsutövningen och därigenom höja förtroendet för domstolarna och därmed säkerställa att rättstillämpningen ligger i linje med det allmänna rättsmedvetandet.
En överläggning i skuldfrågan efter en huvudförhandling går till enligt följande: Domaren inleder med att ge sin syn i skuldfrågan utifrån den/de lagar som åklagaren menar skall tillämpas i det aktuella fallet. Därefter ger var och en av nämndemännen sin syn i skuldfrågan utifrån domarens resonemang. Sedan följer en gemensam diskussion tills man enas om ett beslut. Om någon i rätten har en avvikande åsikt gällande dom (oenig rätt), kan vederbörande nämndeman skriva sig skiljaktig i domen.
Finns det med detta en risk för politiska och kulturella tankegångar vid bedömning av skuldfrågan och påföljd i en rättegång? För oss nämndemän är det en självklarhet att aldrig lägga vare sig politiska eller kulturella värderingar i bedömningen av ett mål.
Granska kandidaterna
För att tilltron till rättsväsendet skall vara högt från allmänhetens sida är det därför mycket viktigt att de politiska partierna som idag nominerar personer till nämndemän genom val i kommun- eller regionfullmäktige granskar sina kandidater så att deras rättspatos ligger i linje med det allmänna rättsmedvetandet. Om partierna vill ha kvar det ansvaret, måste de visa sig vara uppgiften vuxna. Man får heller inte glömma att de som kandiderar till riksdagen ska/måste ha samma rättspatos då de medverkar i lagstiftningen av de lagar och förordningar som tillämpas vid landets domstolar.
Med denna självkontroll menar jag att nämndemannasystemet kan fortsätta med bibehållen hög tilltro av allmänhet. Om nominering av nämndemän till rättsväsendet skulle gå över till att låta allmänhet kandidera, uppstår frågan vem som kan gå i god för att deras rättsuppfattning stämmer med den vedertagna.
Michael Klein, nämndeman vid Göteborgs Tingsrätt