Replik
3/3 Gör Läckberg till hedersdoktor på GU:s konstnärliga fakultet
Kommunikationskonsulten Robert Johnsson hävdar i GP att författaren Camilla Läckberg bör utnämnas till hedersdoktor vid Göteborgs Universitets konstnärliga fakultet. Tja, det må vara hänt. Lämpligheten i det kan man nog bäst överlåta till fakulteten själv att bedöma.
Det bekymmersamma är Johnssons argumentation. Är det verkligen fortfarande så som diskussionen om kultur och litteratur förs i dag i Sverige? Då finns det all anledning vara orolig – inte minst inför det offentliga samtal om innehållet i en svensk kulturkanon som är kulturministerns främsta önskan.
Johnsson kokar på nytt upp den slitna frågan om popularitet kontra kvalitet. Det hade kanske kunnat bli intressant, om han inte så hängivet iklätt sig rollen som Läckbergs advokat och kampanjgeneral.
Lönlöst diskutera
Johnsson använder två argument i sin plädering. Dels försäljningssiffror, dels påståendet att ”vad som är bra eller dåligt bygger ofta på en subjektiv upplevelse vilket gör att det i sin förlängning mycket blir en fråga om tycke och smak”. Med det sista menar han antagligen att det är lönlöst att diskutera litteratur, eftersom försäljningssiffror ändå visar vad som är bra och mindre bra.
Problemet med argumentet ”försäljningssiffror” – som Johnsson förespråkar – är att det inte kan eller bör stå ensamt som ett mått på det vi kallar kvalitet, av det enkla skälet att litteraturen också skapar andra värden. Värden som hur litteraturen påverkar vårt samhälle och oss som människor, samt vilka upplevelser och kunskaper vi livet ut får genom läsningen. Och, inte minst, vilken betydelse en författares verk kan ha för förnyelse och konstnärlig tradition. Precis samma sak gäller förstås också för all sorts kultur.
Huruvida Läckberg eller någon annan har bidragit på det viset är inget som Johnsson ens reflekterar över. I valet av exempelvis hedersdoktorer eller pristagare måste väl det – åtminstone lika mycket som fantastiska försäljningssiffror och omnämnande i Time – ha betydelse?
Oavsett vilken ”subjektiv upplevelse” människor kan ha av sin läsning, så finns det ändå kvalificerade och professionella sätt att analysera själva litteraturen och dess innehåll, struktur, dynamik och betydelse
Författarskap och författare är omfattande begrepp, även om vi begränsar oss till skönlitteratur och poesi. Inom begreppen ryms författare som till exempel Kerstin Ekman eller Johannes Anyuru, men också hårdkokta kommersiella snabbskrivare, som exempelvis paret Grimwalker. Olika författare har olika litterära ambitioner och också olika kommersiella dito. Inget fel i det.
Oavsett vilken ”subjektiv upplevelse” människor kan ha av sin läsning, så finns det ändå kvalificerade och professionella sätt att analysera själva litteraturen och dess innehåll, struktur, dynamik och betydelse. Det behöver tydligen påpekas om och om igen, i dessa tider av förakt för vetenskap och bildning.
Vidare perspektiv
Att Läckberg har obestridliga kvaliteter är en självklarhet, annars hade hon inte nått rikedom och berömmelse. Det är fullt möjligt att hon skulle bli en utmärkt hedersdoktor. Men det hade varit intressant om Johnsson hade funderat en smula över den saken ur ett lite vidare perspektiv än plånbokens.
”Jag är övertygad om att alla som skriver vill bli lästa av så många som möjligt” skriver Johnsson.
Det är jag också.
Men jag är däremot inte övertygad om att alla författare i första hand drivs av viljan att bli rika. En inte alltför vild gissning är att de flesta författarskap har börjat i lusten och behovet av att få berätta, lusten att skriva och skapa. Dessa olika drivkrafter gör att många författare gör helt andra val och uppenbart strävar efter en annan sorts kvalitet än Läckbergska upplagesiffror.
Illa ute
”Det är mycket svårare att skriva en bok som säljer i en miljon exemplar än en bok som säljer i 100 exemplar” påstår Johnsson också avslutningsvis.
Om svensk litteraturdebatt i den andan endast kommer att handla om vilka som säljer bäst, så är vi nog illa ute. Likaså om vad som är ”svårt” att åstadkomma med ett författarskap enbart handlar om upplagestorleken.
Vore popularitet det enda kvalitetsmåttet i vårt kulturliv, enligt Johnssons tankegångar – och om ”subjektiva upplevelser” från litteraturkritiker och andra bedömare inte är värda någonting – så blir det i fortsättningen enkelt att välja Nobelpristagare. Vem har sålt flest böcker? Grattis, välkommen till Stockholm!
Kjell Åke Hansson, kulturjournalist