Hur ska man agera i en krissituation när något nytt, osannolikt och okänt plötsligt dyker upp och får enorma konsekvenser? Fenomenet kallas ibland en ”svart svan”, vilket vi kan kalla Coronaepidemin.
När en ”svart svan” dyker upp utmanas inte bara våra olika skyddssystem utan också vårt sätt att tänka kring risker, agerande och konsekvenser. Vår erfarenhetsram hämtas oftast från sådant vi kan identifiera som hänt under vår livstid. Vi får jämförelser med fågel- eller svininfluensa, vanliga influensor eller med SARS och Ebola, snarare än att dra historiska paralleller som spanska sjukan eller medeltida pestutbrott. Vill man hitta och förstå fenomenet med svarta svanar är det dock bättre att gå till historien.
Oklart hur viruset överlever
Tre månader är en mycket kort tidsserie för studier och de rapporter som har kommit varierar. Detta gäller både för smittbarheten (så kallad R0) och hur farligt covid-19 är. Först talades det om droppsmitta men nu tycks det vara ett mellanting mellan droppsmitta och aerosol. Hur som helst är det luftburet. Vi vet heller inte hur länge viruset överlever på olika ytor, på hårda ytor tycks det handlar om dagar snarare än timmar. Vi vet inte eller hur det överlever i fläkt- och ventilationssystem.
Från studier på Wuhan hade smittbarheten ett R0-värde på 3,8, vilket innebär att varje infekterad smittar 3,8 andra. Detta ger en exponentiell ökning. För att spridningen ska avta måste värdet hamna under 1. Likaså är det osäkert om immunitet utvecklas eller om man kan bli smittad flera gånger. Att viruset redan har muterat och finns i olika varianter vet vi. En annan fråga är hur pass farligt det är – för hundratusentals människor i riskgrupper är viruset livsfarligt, men rapporter visar också att en mycket stor andel av de som behöver intensivvård är relativt friska och yngre än femtio.
Permanenta lungskador
Samtidigt finns oroande rapporter som indikerar att viruset kan leda till permanenta lungskador för de som blivit friska. Sammanfattningsvis vet vi för lite trots den omfattande forskning nu pågår. Det är detta vi behöver agera utifrån. Strategin med isolering och att stänga ner all rörelse handlar just om att vinna tid och plana ut kurvan så att sjukvårdens kapacitet inte slås ut. Risken med denna strategi är att den slår sönder samhällsekonomin utan att skydda befolkningen.
Det finns en metod för hur man kan agera vid så bristande information, nämligen att göra stora jämförelser för att hitta ”best practice”. Internationellt har länderna i Asien varit bäst på att begränsa spridningen och vända kurvan. Om vi antar att ”allt annat är lika” så utmärker sig Sydkorea, Singapore eller Kina med att de gör omfattande testning och smittspårning. Detta tycks ha varit ett nödvändigt komplement till isoleringen som även den har varit betydligt striktare.
Om man inte testar och spårar så vet man inte hur många som är smittade eller var smittan är koncentrerad och spridningen kommer att öka igen så snart isoleringen upphör.
Om man inte testar och spårar så vet man inte hur många som är smittade eller var smittan är koncentrerad och spridningen kommer att öka igen så snart isoleringen upphör.
I Sydkorea har man nu testat 0,62 procent av befolkningen (20/3). Skulle Sverige matcha detta innebär det ungefär 62 000 tester. Förvisso resurskrävande men en ekonomisk fördel är att varje arbetande person som varit hemma men som genom test visats coronafri kan återgå till arbetet.
Som flera debattörer hävdat går det inte att stänga ner samhället hur länge som helst. Hur länge klarar vi, en månad, två?
Den positiva lärdomen från länder som Kina och Sydkorea är att man inte behöver stänga ner samhället i flera månader. Det kan räcka med en månad eller kanske två om man samtidigt mycket offensivt testar och spårar smittan. När den identifierats och isolerats kan man sen gradvis öppna upp områden.
Omfattande resurser krävs
Testningen och spårningen måste fortsätta och nya lokala utbrott är att vänta, men det går lättare att hantera. För att strategin ska lyckas krävs mycket omfattande insatser på flera områden; ekonomiska stödpaket, massproduktion av tester, och stora resurser till smittspårning. Detta är sannolikt nödvändigt, vilket inte bara är min egen uppfattning utan rekommendationen från WHO. Det är också lärdomen från Asien och det som händer runt om i Europa.
Att Sverige släppte den breda och offensiva testningen och spårningen var olyckligt och innebär att vi inte längre kan lita på de siffror som finns om antalet smittade. Både styrningen och transparensen är bristfällig.
Kostar människoliv
Vår beredskap för att hantera en samhällskris som denna har gradvis monterats ner och detta ligger på politikernas ansvar. Vid ett senare tillfälle behöver detta ansvar och denna bristande beredskap utvärderas, men vad som krävs nu är att agera utifrån kunskap om ’best practice’ för att bryta pandemin. Sveriges bör genast komplettera isoleringen med en återupptagen testning och spårning på bred nivå. All vidare försening i offensiva åtgärder kommer att kosta människoliv. Vi bör sent omsider lära oss av Sydkorea, Kina, Singapore och från WHO. Testa, isolera, spåra, och testa igen!
Jens Stilhoff Sörensen, docent och lektor, globala studier, Göteborgs universitet, associerad seniorforskare, Institutet för Säkerhets- och Utvecklingspolitik (ISDP)
Leif Eriksson, lektor, globala studier, Göteborgs universitet
Läs också: Fantasiförslag om helikopterpengar räddar inte företagen
Läs också: Här bygger försvaret fältsjukhus i Göteborg