Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Denna tävling genererar stora vinster för skönhetsindustrin i samma takt som den psykiska ohälsan eskalerar. Flickor i lågstadiet, kanske just Bianca Ingrossos följare, har redan ångest över sin vikt, vilket i många fall mynnar ut i många års kamp med stört ätande. De övertygas att de ”ser trött ut” och behöver smeta concealer under ögonen för att nå någon sorts miniminivå för existensberättigande, skriver debattören. Bild: Brun, Thomas
Denna tävling genererar stora vinster för skönhetsindustrin i samma takt som den psykiska ohälsan eskalerar. Flickor i lågstadiet, kanske just Bianca Ingrossos följare, har redan ångest över sin vikt, vilket i många fall mynnar ut i många års kamp med stört ätande. De övertygas att de ”ser trött ut” och behöver smeta concealer under ögonen för att nå någon sorts miniminivå för existensberättigande, skriver debattören. Bild: Brun, Thomas

Kvinnor luras att tro att skönhetshetsen är självförverkligande

Debatten huruvida fillers bara är ännu en skönhetsritual som kvinnor använder för att få känna sig fina - på samma sätt som krämer och hår- eller nagelfix, eller om det är ett tecken på att skönhetshetsen har gått för långt, har gått varm de senaste veckorna. Det som försvararna missar är att fillers är extremvarianten av den lögn som profitörerna säljer till kvinnor - nämligen att stävandet att bli vacker är instinktiv och självförverkligande, skriver Katarina Hedman.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Kathrin Mörtel bemöter Bodil Kiesus kritik av normaliseringen av fillerskulturen och hänvisar till en mer historierelativistisk syn på skönhet när hon poängterar hur något så alldagligt som hårfärgning och läppstift för hundra år sedan sågs på med misstänksamhet. Med detta ger hon de etiska dilemman som finns i förbindelse med skönhetshets en nonchalant axelryckning.

Något paradoxalt beskriver Mörtel precis den normaliseringsprocess som Kiesu kritiserar, men istället som något naturligt. När Mörtel inte förstår att Kiesus kritik primärt handlar om det systemiska i skönhetshetsen gör hon det klassiska misstaget att tro att kritiken utgör en personlig attack mot alla utövare, och framhäver hur hon själv inte är ett våp bara för att hon investerat mycket av sitt eget utseende och identitet i skönhetsbranschen. En kvinna kan vara snygg och stark.

Ojämlika maktstukturer

Mörtel trampar ytterligare i klaveret när hon ger sken av att historisk syn på skönhet aldrig innefattat ojämlika maktstrukturer utan alltid går att förklara bort med ”naturen”. Som Kiesu poängterar existerar vi inte i ett vakuum där våra val inte påverkas av yttre krafter, eller där våra val inte påverkar andra. Men det finns även viktiga, etiska överväganden här som Mörtel missar. Det är en enorm skillnad på att som under sekelskiftet fylla ut och använda optiska illusioner för att uppnå den moderiktiga siluetten, till att som idag på kirurgisk och injektionsväg uppnå detsamma. Farliga skönhetspraktiker har alltid funnits, men de ekonomiska förtecknen har förändrats och därmed har konsekvenserna vuxit. Den frigjorda kvinnan väljer sitt förtryck med övertygelse.

Och häri ligger den nutida, feministiska paradoxen. För kvinnan som gick från att arbeta gratis i hemmet till att förvärvsarbeta blev det patriarkala förtrycket dubbelt: för att förtjäna sin plats i offentligheten behövde hon prestera ytterligare, inte bara som söt fru utan även som fysiskt attraktiv anställd. Inte enbart den klassiska hustavlan höll henne på sin plats, utan även mammon. Och den patriarkale mammon är listig – kvinnan lurades nämligen att tro detta strävande efter skönhet i själva verket är en instinktiv och självförverkligande praktik. Och det tragiska är att det faktiskt i viss mån är det: för att kunna konkurrera räcker inte de av naturen givna påfågelfjädrarna.

För kvinnan som gick från att arbeta gratis i hemmet till att förvärvsarbeta blev det patriarkala förtrycket dubbelt: för att förtjäna sin plats i offentligheten behövde hon prestera ytterligare, inte bara som söt fru utan även som fysiskt attraktiv anställd

Denna tävling genererar stora vinster för skönhetsindustrin i samma takt som den psykiska ohälsan eskalerar. Flickor i lågstadiet, kanske just Bianca Ingrossos följare, har redan ångest över sin vikt, vilket i många fall mynnar ut i många års kamp med stört ätande. De övertygas att de ”ser trött ut” och behöver smeta concealer under ögonen för att nå någon sorts miniminivå för existensberättigande. Den tragiska grädden på moset är att det primärt är vuxna kvinnor som eldar under denna ohälsosamma hets. Var är den etiska diskussionen, undrar jag? Att gömma sig bakom åldersgränser och det fria valet är lika naivt som när tidigare decenniers tjejtidningar motiverade sin tveksamma journalistik med att deras målgrupp var 18–25, när de mycket väl visste att deras huvudsakliga publik bestod av tjejer i mellanstadieålder. Det är inte att ta ansvar.

Inte ansvarsfullt

Även om Bianca Ingrosso onekligen är med och propagerar för skönhetshets är det inte hon som initierat det. Hon är också en aktör som behöver förhålla sig till patriarkala utseendekrav där ”fräscht och naturligt” har fått en helt ny innebörd. Att som Mörtel beskriva normaliseringsprocessen utan att ta hänsyn till etiska problem är inte ett ansvarsfullt och vuxet sätt att hantera situationen. Och tyvärr tror jag inte, som Kiesu skriver, att vi nått kulmen av skönhetshets ännu, vilket visar hur viktigt det är att vi tar situationen på allvar och inte reducerar det till att bli en diskussion om bra eller dålig feminism. Det är ett större samhälleligt problem som behöver diskuteras även utanför feminismen.

Avslutningsvis vill jag ändå instämma med Mörtel i att vi människor gärna vill attrahera andra. Problemet är att kulturen, inte naturen, lagt ribban olika för olika personer. Hade den heteronormativa attraktionsleken varit jämlik och naturlig hade förmodligen män klippt tånaglarna oftare.

Katarina Hedman, historikerstudent