Replik
19/7 Vi kan inte ha fler barn som göms undan på vindar
Ska elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, alltid gå kvar i den vanliga klassen? Är det rentav uttryck för en tvivelaktig människosyn att säga att en del elever med NPF behöver gå i en särskild undervisningsgrupp (SU) med specialutbildad personal? Detta tycks Emma Leifler mena i en artikel i GP där hon i svepande och värderande ordalag argumenterar för inkludering till varje pris.
Med närmare 25 års erfarenhet som lärare, varav sex år i SU-grupp, är min åsikt att inkludering till varje pris varken är realistiskt eller önskvärt. I de SU-grupper där jag har arbetat har eleverna fått en synnerligen kvalificerad undervisning och adekvat hjälp. Det har varit små grupper (5–6 elever) med både utbildade lärare, elevassistenter och specialpedagog. För många elever har detta varit räddningen för att överhuvudtaget få en fungerande skolgång.
Leiflers artikel ger intrycket av att elever med NPF inte vill gå i mindre grupper och att bli placerad i en sådan grupp skulle missgynna eleven. Hon hänvisar till sin egen forskning och menar att hennes deltagare med NPF vill vara inkluderade. Hur många deltagare det är frågan om eller hur studien har gjorts lämnas utan förklaring. I artikeln utmålas elever med NPF generaliserande som utpekade, segregerade och bortglömda.
Systemet med extra anpassningar på individnivå har nått vägs ände
Men min erfarenhet är att en placering i SU-grupp är mycket uppskattat av både föräldrar och elever. Många köar, ibland i flera år, för att få en plats i en sådan grupp.
Att SU-grupperna är efterfrågade framgår även i en artikel i GP där företrädare för två intresseorganisationer rasar inför hotet om nedskärningar: ”Beröva inte barn med särskilda behov deras skolgång”.
För många olika anpassningar
Leifler föreslår nu att lärare akut ska utbildas inom NPF för att med hjälp av extra anpassningar – i större skala – kunna hantera alla elevers behov i den reguljära undervisningen.
Men redan nu knäar lärare under oket av ”extra anpassningar” som kan vara olika åtgärder från en lista på upp till 65 punkter, som ska utföras i en klass för en allt större andel av eleverna: Skärmvägg. Uppgifter på papper i stället för tjocka böcker. Övergångsuppgifter.
Liksom Leifler välkomnar jag både mer fortbildning för lärare i NPF samt mer forskning på området. Men min uppfattning är att inkluderingshysterin har gått för långt, att vi behöver fler SU-grupper och att systemet med extra anpassningar på individnivå har nått vägs ände.
Om ni fortfarande förordar inkludering till varje pris kan även jag avsluta med en anekdot. Ett citat från en elev som varit hemmasittare, men efter två år i SU-grupp blivit en ”skolkille”: ”Jag tycker det har varit bra i skolan. Mina klasskompisar har varit bra, de är väldigt fantastiska och snälla. Det känns dåligt att sluta för att jag kommer att sakna alla”.
Helén Svensson, lärare
LÄS MER:Hunden Wilgot får hemmasittare att vilja gå till skolan