Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Vad spelar det för roll? Världen går väl inte under för att jag har min arm så här. Jag biter mig i kinden och ler. Jag förstår att det kan kännas banalt. Världen kommer inte att gå under för att du har armen sådär men det gäller mitt arbete, din och de andra gästernas hälsa, skriver debattören. Bild: Janerik Henriksson/TT
Vad spelar det för roll? Världen går väl inte under för att jag har min arm så här. Jag biter mig i kinden och ler. Jag förstår att det kan kännas banalt. Världen kommer inte att gå under för att du har armen sådär men det gäller mitt arbete, din och de andra gästernas hälsa, skriver debattören. Bild: Janerik Henriksson/TT

Ingen bryr sig om att skydda oss som jobbar på restaurang

Det har talats mycket om att skydda personalen inom vården från coronaviruset, vilket är självklart. Butikspersonalen på mataffärer sitter bakom plexiglas och nu kommer spårvagnschaufförerna efter hot om att sluta köra, få utökat skydd. Själv jobbar jag helt oskyddad på restaurang varje dag. Vem bryr sig om oss, skriver Hannah Sångberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag har sedan innan studenten jobbat i restaurangbranschen. Otaliga timmar tillbringade på arbetsplatsen, extrapass tagna och gäster serverade. Jag älskar det. Älskar att träffa nya människor. Flexibilitet och alla olika arbetsuppgifter och situationer. Det är en så otroligt levande och givande bransch på så många sätt. Samtidigt är det på många sätt krävande, både fysiskt och psykiskt.

Nu i dessa tider svajar arbetstiderna. Gästerna är inte lika många och även om de vore det så har vi minimerat antalet sittplatser både inne och ute. Solen skiner och för några korta ögonblick känns det som att det är maj på riktigt. Det känns bra. Jag har jobbet kvar. Jag är permitterad. Jag jobbar på. Jag informerar, jag säger till, jag till och med tjatar. Gäster skakar av sig mitt informativa tragglande.

Vad spelar det för roll?

Vad är det för skit mumlar någon, vem bryr sig? Jo, det är så det är sagt, förklarar jag. Det skall vara lite mer än en armslängd avstånd mellan sällskap vid bord.

Men vi är ju fem? Nej, jag är hemskt ledsen men det går inte, fortsätter jag.

Ursäkta du får inte stå upp och dricka, du måste sitta ner. Vad är det för trams, undrar gästen.

Vad spelar det för roll? Världen går väl inte under för att jag har min arm så här. Jag biter mig i kinden och ler. Jag förstår att det kan kännas banalt. Världen kommer inte att gå under för att du har armen sådär men det gäller mitt arbete, din och de andra gästernas hälsa.

Hamnat i skymundan

Mitt i solig lunchservice stannar en kvinna mig mellan borden och frågar hur jag mår, jag tittar oförstående på henne. Hur jag mår? Ja? Svarar hon. Ni jobbar ju mitt upp i allt det här. Det tar mig några ögonblick innan jag inser vad hon menar. Om jag är orolig för min egen hälsa menar du? Om vi känner oss skyddade och omhändertagna? Jag vet inte, säger jag lågt. Det känns väl lite som att restaurangbranschens anställda hamnat i skymundan med all pajkastning som pågått mellan politiker och krögare. Det känns inte så mycket som ett samarbete utan mer som en häxjakt för att stänga restauranger om jag skall vara ärlig. Hon håller med.

Vi jagar och vi förklarar.

Myndigheter kilar in. Vi visste att de skulle komma. De är förutsägbara. Som alltid.

Vi fick anmärkning på att det saknades markering vid toalett och bar. Att avståndet mellan sittplatser behövde bli större. Att skyltarna med uppmaningen att hålla avstånd och att ta hand om varandra var för svåra att se. Alla dessa saker återgärdade vi inom loppet av några minuter. De frågade oss vad vi gör för att säkerställa att ingen smitta sprids mellan våra gäster. Återigen förklarar vi vad vi gör för att skydda dem, men det är ingen som frågar gästerna vad de gör för att skydda oss i personalen.

Däremot har jag svårt att acceptera påståendena om att vi inom restaurangbranschen inte gör vårt yttersta för att minska smittspridningen

Det känns därför absurt när jag läser i media att riktlinjer inte följs, att de anställda inte löser biffen och att krögarna är själviska. Nåväl, att svenska folket tar för lätt på regeringens riktlinjer kan jag hålla med om. Däremot har jag svårt att acceptera påståendena om att vi inom restaurangbranschen inte gör vårt yttersta för att minska smittspridningen. Det handlar trots allt om människors liv.

Vi fortsätter göra allt vi kan, tjata på våra gäster och göra som myndigheterna vill. Det är vår gemenskap, våra liv och våra jobb som också står på spel.

Min hälsa nämns inte

Senaste nytt är att det hotas om att spårvagnstrafiken i Göteborg ska sluta köra. Chaufförernas hälsa inte kan garanteras. Man kommer överens om skyddsåtgärder. Good for them. Allas hälsa skall räknas. Jag som arbetstagare inom ett serviceyrke jobbar inte bakom en plastskiva med handskar, munskydd eller med en avgränsande markering runt omkring mig. Jag som servicemänniska vars hälsa överhuvudtaget inte nämns, när myndigheterna gör sina inspektioner på arbetsplatser som liknar min. Jag jobbar på. Jag informerar. Jag säger till och jag fortsätter tjata, trots att ingen lyssnar.

Är det ingen som bryr sig om oss?

Hannah Sångberg, servitris