Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Vilka personer som kan straffas<strong id= bestäms i dag framför allt utifrån skuldprincipen, som handlar om att en person straffas utifrån dennes mått av skuld – inte främst med hänsyn till offrets skada, skriver debattörerna. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT">
Vilka personer som kan straffas bestäms i dag framför allt utifrån skuldprincipen, som handlar om att en person straffas utifrån dennes mått av skuld – inte främst med hänsyn till offrets skada, skriver debattörerna. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Hårdare straff ”nollar” inte brottsoffrens lidande

I sin debattartikel nådde Alice Pernevi och Daniel Claesson ett nytt lågvattenmärke i debatten kring brott och straff. Artikeln ger sken av att vara saklig och nytänkande men är i själva verket motsatsen – osaklig och primitiv, skriver bland andra Moa Bladini, jur. dr/lektor i straffrätt.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Replik

Svensk straffrätt, 9/1

“Hårdare straff” har närmast blivit en universallösning på olika samhällsproblem. Såtillvida är Pernevi och Claesson blott två i mängden. Genom sitt förslag på hur straffrätten bör “ritas om” passerar dock författarna en gräns.

Når inte upprättelse med hårdare straff

Enligt författarna måste den svenska straffrättens “grundläggande ideologi” ändras så att “brottsoffrens upprättelse sätts i första rummet”. Att hänsyn ska tas till brottsoffret invänder vi inte emot – tvärtom.

En straffrätt vars överordnade intresse är att skapa upprättelse genom straff kommer dock inte bara att misslyckas, utan också verka kontraproduktivt och leda till stötande resultat. Låt oss visa detta genom att ta författarna på orden: Vad skulle hända om straffrättens primära funktion vore att ge brottsoffer upprättelse?

Straffrätt – ett komplext system

Straffrätten bildar ett komplext system som brukar delas in i fyra olika nivåer:

• Vilka handlingar som ska vara straffbara är ett resultat av politiska beslut. En central princip inom straffrätten är att kriminalisering skall vara den sista utvägen för att motverka oönskade beteenden. I den ideologi som föreslås syftar dock straffrätten inte längre primärt till att avhålla människor från att begå brott, utan blir främst ett instrument för “upprättelse”. I syfte att kompensera diverse upplevda oförrätter kan vi, i ett sådant system, kriminalisera vad som helst utan hänsyn till de skyddsintressen som straffrätten idag utgår ifrån.

• Vilka personer som kan straffas bestäms i dag framför allt utifrån skuldprincipen, som handlar om att en person straffas utifrån dennes mått av skuld – inte främst med hänsyn till offrets skada. Pernevis och Claessons förslag innebär att viktiga mekanismer som har med skuldfrågan att göra sätts ur spel. Detta påverkar inte bara straffet, utan också vilka personer vi väljer att straffa.

Utgår vi från skadan spelar det ingen roll vem gärningspersonen är eller vad denne hade för insikter eller intentioner

Utgår vi från skadan spelar det ingen roll vem gärningspersonen är eller vad denne hade för insikter eller intentioner. Vi kan därmed straffa barn, personer med psykiska funktionsvariationer, personer som befunnit sig i en nöd-/nödvärnssituation eller vållat skadan genom en olyckshändelse.

Primitivt tänkande

• Vilket straff som ska följa på ett visst brott bestäms utifrån ett antal principer. Utöver skuldprincipen är proportionalitetsprincipen central, vilket innebär att det ska råda proportionalitet mellan skulden och den skada som brottsoffret orsakats. Följaktligen kan straffnivåerna diskuteras redan inom ramen för rådande system, utan att vi behöver kantra över i den “nya” ideologi som Pernevi och Claesson förordar.

Ett offer blir inte mindre misshandlat eller våldtaget ens om vi återgår till den mest primitiva rättskipning, enligt principen “öga för öga – tand för tand”

Deras idé är nämligen inte ny, utan kastar oss tusentals år tillbaka i tiden – till en primitiv form av straffrätt, som i dag främst associeras med stater präglade av fundamentalistiska inslag. Att civiliserade länder har övergett en sådan ordning har goda skäl för sig. Det lidande som ett brott medför kan inte “nollas” genom ett straff; ett offer blir inte mindre misshandlat eller våldtaget ens om vi återgår till den mest primitiva rättskipning, enligt principen “öga för öga – tand för tand”.

En nedprioritering av straffets preventiva funktioner till förmån för ökad repression skulle dessutom sannolikt generera fler brottsoffer och på så vis verka kontraproduktivt. Detta tycks inte bekymra författarna, vars missriktade sympati för brottsoffer bara omfattar de som redan har fallit offer för brott – inte framtida offer. Vad Pernevi och Claesson anför om möjligheterna att straffa fram någon sorts “fysiologisk balans” vittnar sammantaget om okunskap kring straffets effekter, för såväl gärningspersoner som brottsoffer.

• Genom straffrätten utövar staten sin mest ingripande makt över människor. Dessutom föreligger en påtaglig obalans mellan polis/åklagare och den som misstänks för ett brott. Därför genomsyras också straffprocessen av ett antal principer som syftar till att minimera antalet felaktigt fällande domar, bland annat principen hellre fria än fälla som betyder att den misstänkte ska frikännas om åtalet inte är styrkt bortom rimligt tvivel.

Om straffrättens viktigaste intresse vore att ge brottsoffer upprättelse kan vi tänka tvärtom, det vill säga vid tvivel hellre fälla än fria

Om straffrättens viktigaste intresse vore att ge brottsoffer upprättelse kan vi tänka tvärtom, det vill säga vid tvivel hellre fälla än fria. Detta skulle nämligen minimera antalet felaktigt friande domar och därmed ge fler brottsoffer “upprättelse” genom utdömt straff, något som dock påtagligt skulle öka risken för att oskyldiga människor hamnar i fängelse.

Brister i transparens

Ovanstående konsekvenser av Pernevis och Claessons förslag framgår inte av deras artikel. Bristen på transparens yttrar sig dock på flera sätt. Författarna skriver till exempel under med sina akademiska titlar, trots att texten inte präglas av ett akademiskt förhållningssätt. Utan att ange några källor gör författarna flera svepande påståenden om verkligheten. Till dessa brister får vi återkomma i ett annat sammanhang.

Moa Bladini, jur. dr/lektor i straffrätt

Sebastian Wejedal, jur. dr/lektor i processrätt

Mikael Bernardini, jur. kand./doktorand i straffrätt

Wanna Svedberg Andersson, jur. dr/lektor i straffrätt