Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Allt oftare hör vi numera krav på ett nytt motiv för straffet: Upprättelse. Upprättelse handlar om den kränkning som brottsoffret blivit utsatt för genom den brottsliga handlingen, Alice Pernevi, jur kand, och Daniel Claesson, jur kand. Bild: Privat, Jessica Gow/TT, Pressbild

Sveriges straffrätt – ett paradis för kriminella

Våra politiker lägger fram förslag om hårdare tag mot brottsligheten i princip varje vecka. Att det skett ett radikalt skifte på detta område är tydligt. Den moderna straffrätten, den som inte vill straffa, tycks ha kommit till vägs ände. Det är dags att återinföra straff som ger upprättelse för brottsoffren på riktigt, skriver Alice Pernevi, jur kand, och Daniel Claesson, jur kand.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den politiska debatten har på senare tid cirkulerat mycket kring brott och straff. Kriminella strukturer växer och drar till sig allt fler unga. Samtidigt uppvisar polisen passivitet och oförmåga att stoppa brottsligheten. Allmänheten ser detta och känner stark oro.

I alla samhällen finns det normer och regler för hur vi ska bete oss. Utan sådana finns inget fungerande samhälle. I stället råder inbördeskrig eller anarki, där den starkaste, våldsammaste och mest hänsynslöse styr. Så såg det även ut i Sverige fram till någon gång på medeltiden när de första landslagarna kom. Genom att se till att de också efterlevdes, med våld om så krävdes, tog dåtidens kungar kontrollen över nationen Sverige. Det som tidigare ledde till blodshämnd och vedergällningar skulle nu i stället staten hantera och utdöma straff för.

Även om inte straffet i sig var så långt, var förhållandena i fängelserna så usla att det ofta innebar döden att bli inlåst där

Det har givetvis alltid funnits personer som avvikit från normen, vägrat att lyda, inte fungerat i sociala sammanhang eller av andra skäl blivit brottslingar. Dessa personer fick tidigare väldigt hårda straff. Även om inte straffet i sig var så långt, var förhållandena i fängelserna så usla att det ofta innebar döden att bli inlåst där.

En human kriminalvård

Från 1900-talets första hälft och framåt blev förhållandena allt bättre för fångarna. Fängelserna blev modernare och en human kriminalvård utvecklades. Sverige betraktades som ett föredöme på området.

I dag brukar man motivera fängelsestraffen med:

Individualprevention. Brottslingen låter bli att begå fler brott, han kommer till bättre insikt.

Allmänprevention. Det avhåller andra från att begå motsvarande brott.

Samhällsskydd. Andra utsätts inte för fler brott om brottslingen sitter inlåst.

Behandling snarare än avskräckning anses vara det bästa sättet att förebygga fortsatt brottslighet

Fokus i kriminalvården ligger på att brottslingen ska kunna återanpassas. Behandling snarare än avskräckning anses vara det bästa sättet att förebygga fortsatt brottslighet.

Detta bygger på en syn på brottslingar som ”samhällets olycksbarn”, att det är missbrukare, psykiskt sjuka och andra utstötta individer som ägnar sig åt brott. Individer som oftast inte kan rå för sin situation och det därför är inhumant att straffa.

Ett paradis för kriminella

Här har vi även förklaringen till de många undantag och lindringar av straff som gäller; 2/3-frigivning, ”straffrabatter” vid flera brott, ungdomsrabatter, skyddstillsyn i stället för fängelse, generösa permissioner och förmåner.

Kombinera detta med en låg uppklaringsnivå för mängdbrott och att polisen har svårt att utföra sitt uppdrag och beivra brott i vissa utsatta områden, så inser alla att det är ganska lätt att begå brott och slippa straff i Sverige i dag. En situation som allt fler beskriver som ett paradis för kriminella – vilket inte ska tolkas positivt.

Våra politiker lägger nu fram förslag om hårdare tag mot brottsligheten i princip varje vecka. Att det skett ett radikalt skifte på detta område är tydligt. Den moderna straffrätten, den som inte vill straffa, tycks ha kommit till vägs ände.

Människor ser i dag att de som är brottslingar inte främst är några olycksbarn, utan att det finns helt andra motiv bakom

Människor ser i dag att de som är brottslingar inte främst är några olycksbarn, utan att det finns helt andra motiv bakom. Det kan handla om gänglojalitet, strävan efter social status, lättförtjänta pengar eller brott som ren fritidssyssla och underhållning. Kriminella styr och bestämmer och det är inte alls särskilt synd om dem. Många blir därför upprörda och rent av förbannade på vad de beskriver som ”daltandet med brottslingar”.

Krav på upprättelse

Allt oftare hör vi numera krav på ett nytt motiv för straffet: Upprättelse.

Upprättelse handlar om den kränkning som brottsoffret blivit utsatt för genom den brottsliga handlingen. Straffas brottslingen i nivå med kränkningen får brottsoffret upprättelse. Om brottslingen däremot inte straffas föreligger en obalans – vilket människor reagerar kraftigt mot.

Den observante ser att det här liknar den logik som rådde vid medeltidens vedergällningar. Upprättelsen verkar med andra ord vara en djupt liggande funktion hos straffet. I strävan att göra straffrätten mer human i Sverige så har den funktionen tappats bort.

För att beskriva detta i moderna termer så sker vid brott inte bara psykologiska utan även fysiologiska processer. Det betyder att en primitiv syn på social status tillåts råda om man inte ”nollar” den brottsliga gärningen. Gärningsmannens vinst av att använda våld måste genom straffet tas ifrån honom. På så sätt visar man offret att det inte tvingas lyda bara för att det är fysiskt underlägset. Straffet och upprättelsen är med andra ord två sidor av samma mynt.

Den grundläggande ideologin måste ändras så att brottsoffrens upprättelse sätts i första rummet

En ny straffrätt behöver därför gå tillbaka till ritbordet. Den grundläggande ideologin måste ändras så att brottsoffrens upprättelse sätts i första rummet. Därefter kan vi möjligen arbeta med gärningsmännen och deras återanpassning i samhället.

Straffets högre syfte är att visa offret att hon eller han, liksom alla andra invånare, ska kunna fortsätta sina liv som vanligt. Det är inte den starkes lag som gäller eller den mest hänsynslöse eller brutale som styr. Upprättelse kan låta ålderdomligt, men är helt nödvändigt för att rättsväsendet ska fungera.

Alice Pernevi, jur kand och grundare av föreningen Kvinnofrid – krav på lagändringar

Daniel Claesson, jur kand och public affairs-rådgivare