Lillebrorskomplexet verkar ligga som ett dimhölje över politiker och beslutsfattare i Göteborg. Att ständigt befinna sig i skuggan av Stockholm har skapat ett tunnelseende och monopolistiskt herravälde i staden som en gång livnärde sig på Kålle och Ada-skämt samt en och annan rustik räkmacka.
Numera tävlas det om att bygga högst och mest och staden har förvandlats till ett inferno som varken invånare eller turister kan ta sig fram i. Än mindre semestra i. I sviterna av covid och med härjande klimatkris, krig och allmänt flygkaos blickar fler åt en hemester under sommaren. För att inte tala om de som aldrig haft något annat val än att spendera sommaren i hemstaden på grund av ekonomiska skäl.
Problemet med Göteborg är att det saknas förutsättningar för att hemestra om du inte vill punga ut tusenlappar för att se Rammstein tända eld på Ullevi, hoppa på ett Iron Maiden-tåg eller spy ut din lunch i Helix.
Åker till Malmö och Köpenhamn
Göteborgs stad tipsar om Liseberg, Maritiman, Paddanbåtar och Gunnebo slott. Är man uppvuxen här har det för länge sedan gått rundgång i dessa ”sevärdheter” och lusten att lägga en halv förmögenhet på att klättra ner i en trång ubåt rann ut med modersmjölken. Därför tar jag min familj och åker till Malmö eller Köpenhamn när jag vill semestra i en stad som faktiskt tar tillvara på sina möjligheter.
Är det så illa att Göteborg bara har utrymme för drömmar så länge de stavas Håkan och kan fylla Ullevi femtioelva gånger om?
I Malmö investerar man i både invånare och turister genom att erbjuda gratisaktiviteter såsom hinderbana och prova-på aktiviteter på Ribersborgsstranden, Folkets park sprudlar av lekplatser, restauranger och aktiviteter i sann DIY-anda.
Köpenhamn tar till vara på både ytor och kreativitet när man bjuder in till bad i kanalen, foodmarkets och gött häng på varenda nedlagd industritomt. Ledorden i de två senast nämnda städerna verkar vara ”att ha det gött” i stället för att som i Göteborg vara störst, bäst och vackrast. Lägg där till profileringen som eventstad med ett stråk som såg sin storhet före sekelskiftet. För ärligt talat, är inte friidrotts-VM-95 en väl gammal merit att leva på?
Berlin-anda motarbetas
Till saken hör att Göteborg inte alls saknar kreativa förslag, idéer och entreprenörer som vill ta tillvara på outnyttjade möjligheter. Senast i raden är Café Fluss på Bananpiren, vars initiativtagare nu strider för det kontrakt som blivit upphävt. En mötesplats och kreativ plattform i sann ”Berlin-anda” som motarbetas av Älvstranden utveckling vars vision och uppdrag är att arbeta för en hållbar och öppen stad.
Fluss har på samma sätt som Truckstop Alaska, skejtarna i Plaskis (som bara skejtar där för att det inte finns någon bättre plats att vara på) och andra mötesplatser som vuxit fram organiskt, fått ge vika för kommunens krav. Göteborgsfamiljen och Stordalen tycks ha skrivit kontrakt med djävulen och är nu de enda som ges möjligheten att ta spadtag och åka räkmacka i gôa glada Göteborg.
Under våren har göteborgsbaserade konstnärer skapat och placerat ut trämonument som en slags begravningsritual för bland andra Truckstop Alaska, Kommersen, Drömmarnas kaj och Café Fluss. Ett försök att uppmärksamma hotade kulturmiljöer och ställa frågan: Får drömmar plats i Göteborg? Kommunen svarade (såklart) genom att riva ett av monumenten med hänvisning till trafiksäkerhet.
Är det så illa att Göteborg bara har utrymme för drömmar så länge de stavas Håkan och kan fylla Ullevi femtioelva gånger om? Det får inte, kan inte vara så!
En stad att hemestra i
I helgen närvarade jag på ett arrangemang tillsammans med min tolvåriga son, en DIY-skatepark helt bekostad och byggd av privatpersoner. Barn och vuxna samsades om skateytan, mat och musik skapade en festivalliknande stämning och nyfikna förbipasserande iakttog folkfesten. Men mitt i allt det fina kunde jag bara tänka: När kommer någon och stänger ner det här? För det är liksom så det har blivit. Göteborg är inte lillebror längre. Göteborg är storebror, en storebror som ser dig. En storebror som stänger ner, river, begränsar och hotar. Som vrider ur lusten, drivkraften, kreativiteten och ambitionen.
Fortsätter det så här får politikerna snart investera i ett konvalescenshem för alla utbrända kreatörer som fått se sina drömmar nedmonterade, sin tid och sina konton länsade. Låt det inte bli så. Låt oss i stället skapa en dialog och förutsättningar för vad, som jag tror, egentligen är vårt gemensamma mål: En stad som man vill leva, besöka, vara och hemestra i.
Emelie Heilmann, socialantropolog
LÄS MER:Festival för att rädda Café Fluss – men framtiden oviss