När tiotusentals kubaner gick ut på gatan för att kräva såväl frihet och demokrati, som ekonomiska reformer den 11 juli förra året, och de kubanska myndigheterna bara svarade med brutalt polisiärt förtryck, föll de sista fjällen från ögonen också på den Europeiska Unionen. Nära ett decennium av artig dialog med den kubanska regeringen och många miljoner euro i bistånd hade inte lett någon vart.
Men trots denna insikt har EU ännu inte formulerat en ny politik gentemot Kuba. Sverige har nu en unik möjlighet att göra detta. Den 1 juli tillträdde Tjeckien ordförandeskapet för EU, och första januari är det Sveriges tur. Båda länderna har i många år fört en konstruktiv och principfast politik gentemot Kuba. Ett bättre tillfälle att skapa en politik som kan bidra till förändring kommer inte.
Förvärrad situationen
Efter protesterna för ett år sedan förklarade EU att de återspeglade “legitimt missnöje” med bristen på yttrandefrihet, politiska rättigheter och demokrati. Det var det första skarpa uttalandet från EU om människorättssituationen på Kuba sedan förhandlingarna om ett avtal om politisk dialog och bistånd mellan EU och Kuba inleddes 2014. EU:s tystnad fram till dess hade varit extra tydlig eftersom människorättssituationen på Kuba försämrats kraftigt sedan förhandlingarna om avtalet gick i mål i mars 2016.
Avtalet med EU vilar på principen om respekt för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstat. Men Kuba har sedan avtalet började gälla antagit en ny konstitution och en ny vallag som omöjliggör demokrati, och dessutom ett antal dekret som kraftigt begränsar yttrandefriheten. EU har inte kritiserat några av dessa lagar, trots att de tydligt bryter mot principerna i avtalet. I EU:s rapport om demokrati och mänskliga rättigheter i världen för 2016, kallades Kuba till och med för en “enparti-demokrati”.
I beskrivningen av arbetet står inget om att biståndet ska främja övergång till demokrati, reformera lagar så att de respekterar mänskliga rättigheter eller främja en fri press.
Sedan protesterna har situationen ytterligare förvärrats. Människorättsorganisationerna Cubalex och Justicia 11J identifierade 1 484 godtyckliga gripanden. 699 är fortfarande frihetsberövade och av dessa har 589 dömts i rättegångar. De allra flesta har dömts till långa fängelsestraff. Av dessa är 26 barn mellan 16 och 18 år. De har dömts till allt från 1 till 19 år i fängelse, eller till flera års kriminalvårdsarbete.
Enligt organisationen Prisoners Defenders finns det nu totalt 1 236 politiska fångar i Kuba. Det är en snabb ökning från 2016 när antalet var färre än hundra. Häromveckan dömdes den välkände konstnären Luis Manuel Otero Alcántara och musikern Maykel “Osorbo” Castillo till 5 respektive 9 år i fängelse.
Svensk Kubapolitik till EU
Trots detta har EU fortsatt med ett omfattande bistånd till Kuba. Under perioden 2021 till 2024 uppgår det till 91 miljoner euro, varav 95 procent går till miljö respektive modernisering av ekonomin. I beskrivningen av arbetet står inget om att biståndet ska främja övergång till demokrati, reformera lagar så att de respekterar mänskliga rättigheter eller främja en fri press.
Sverige behöver nu ta tre tydliga initiativ i EU:s relation till Kuba:
1. Sverige bör arbeta för att EU tydligt visar att man ser de människorättskränkningar, i såväl juridiken som praktiken, som den kubanska regeringen är ansvarig för, och sedan använda de mekanismer som avtalet erbjuder om en part bryter mot det som parterna kommit överens om.
2. Sverige bör ta sin egen Kubapolitik som modell för vad EU skulle kunna stå för. Sveriges biståndsstrategi gentemot Kuba från förra året definierar det övergripande målet som: “Stärkta förutsättningar för demokrati och jämställdhet samt ökad respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.” Strategin säger också att inget stöd ska betalas till kubanska myndigheter och att endast “förändringsaktörer som bedöms ha viljan och förutsättningarna att bidra till öppenhet och stärkt respekt för de mänskliga rättigheterna” kan komma i fråga.
Om EU antog samma formuleringar skulle biståndet inte längre gå till dem som förtrycker mänskliga rättigheter, utan till de organisationer i det kubanska civilsamhället som får sina mänskliga rättigheter förtryckta.
3. EU måste ge upp tanken på att den sittande kubanska regeringen kommer att genomföra förändringar självmant. Inget kommer att ske förrän det interna trycket från det kubanska civilsamhället blir tillräckligt starkt, och det blir politiskt och ekonomiskt dyrt för regeringen att sätta demokratiaktivister och människorättsförsvarare i fängelse.
Det europeiska biståndssamarbetet med kubanska myndigheter kan inte fortsätta förrän den kubanska regeringen i ord och handling visar att den respekterar de mänskliga rättigheter som finns definierade i avtalet med EU.
Anders L Pettersson, exekutiv chef, Civil Rights Defenders
Erik Jennische, Latinamerikachef, Civil Rights Defenders
LÄS MER:Kuba: Artister döms till fängelse