Ett historiskt rättsfall utspelar sig i dag vid Uppsala tingsrätt. Professorn i virologi Åke Lundkvist åtalas för brott mot etikprövningslagen för forskning, trots att han inte bedrev forskning i det aktuella fallet. Åtalet är djupt oetiskt och visar på häpnadsväckande brister i berörda myndigheters kompetens.
Åke Lundkvist anklagas för att i lönndom bedrivit forskning utan Etikprövningsmyndighetens (EPM:s) godkännande. I april 2020, när covid-19 spreds som en löpeld över världen, mobiliserade sig världens forskare för att ställa sin kunskap till förfogande för att lösa samhällsproblem. Åke Lundkvist var en av dem. Han ingick i en forskargrupp som utvärderat ett antikroppstest som visade sig fungera bra. De hade testkit över och erbjöd kollegor, vänner och släktingar att testa sig för att se om de bar på antikroppar. Eftersom det inte var ett forskningsprojekt och de heller inte planerade att publicera resultaten behövde de inte be EPM om tillstånd. Trodde de.
Under smittsäkra förhållanden testades 453 personer anonymt. Endast 7 procent bar på antikroppar. Folkhälsomyndigheten (FHM) trodde vid den här tidpunkten att en avsevärt högre andel av befolkningen bar på antikroppar och grundade sin strategi på det: Vi skulle koncentrera oss på att skydda riskgrupperna. Lundkvist, en av världens främsta experter på spridning av virus mellan människa-djur, förstod att FHM:s antaganden sannolikt inte stämde. Han ingick i en grupp experter som försökte göra FHM uppmärksamma på detta. Gruppen skrev en debattartikel (DN 16/4) där de anklagade FHM för brister i pandemihanteringen och begärde att regeringen skulle gripa in. Artikeln väckte mycket starka reaktioner. Gruppen kritiserades för att undergräva FHM:s auktoritet i ett nationellt nödläge.
Etikmyndigheterna har på kort tid etablerat sig som forskarvärldens driftkuckus och missnöjet bland forskare är massivt
En av kritikerna var en journalist vid Uppsala Nya Tidning. I flera artiklar misstänkliggör han Lundkvist med kollegor för oegentligheter. Journalisten utnämner Lundkvist till ledare för projektet och anmäler honom till Överklagandenämnden för etikprövning (ÖNEP), för brott mot Lagen om etikprövning vid forskning. Trots att allt som kännetecknar ett forskningsprojekt saknas – ledare, forskningsplan, anslag, publikationer – kommer ÖNEP till den häpnadsväckande slutsatsen att Lundkvist med kollegor bedrivit forskning. De skickar ärendet vidare till tingsrätten. Åklagaren går på ÖNEP:s linje och väcker åtal.
Detta är en tydlig markering att staten, inte vetenskapssamfundet, avgör vad som är forskning. Gör forskare hädanefter klokt i att be EPM om lov för all verksamhet som enligt någon vid definition skulle kunna betecknas som ”forskning”? Även när det inte föreligger risk för skada eller integritetsintrång?
Vilja att styra och kontrollera forskningen
Sverige har nu hela tre myndigheter med uppgift att tillse etikprövningslagens efterlevnad och “upprätthålla allmänhetens förtroende för forskning”. Detta är unikt för Sverige och strider mot sunt organisatoriskt tänkande. Tron att myndigheter, som till sin natur är byråkratier, lämpar sig för att göra komplexa etiska överväganden och säkra människors tilltro till forskning är en resignation inför den administrativa klassens expansion och vilja att styra och kontrollera forskningen.
Etikmyndigheterna har på kort tid etablerat sig som forskarvärldens driftkuckus och missnöjet bland forskare är massivt (DN kulturdebatt, 4/4 2022; DN Debatt 15/5 ). Vi känner tongivande svenska forskare som slutat bedriva empirisk forskning eftersom de upplever det förödmjukande att granskas av mindre meriterade forskare som lägger sig i och förstör deras forskningsupplägg.
Etikprövningslagen måste begravas
Forskningsprojekt och forskare ska förstås granskas. Men det ska göras på ett kompetent sätt och under rätt former, vilket kan ske vid våra lärosäten precis som i andra länder i den fria världen.
Utbildningsministern måste därför ge utökat direktiv till den utlovade utredningen av etikmyndigheterna. Utredningen bör inte begränsas till att se över lagstiftningen utan också omfatta forskningsetikens organisatoriska former.
Etikmyndigheterna underminerar kvaliteten i och skadar förtroendet för svensk forskning. Myndigheterna måste läggas ned och etikprövningslagen begravas. Det finns inte bättre skäl för legal reglering av forskning än av exempelvis journalistik. Tvärtom är det angeläget i en liberal demokrati med såväl fri forskning som fri journalistik, därav principerna om akademisk frihet respektive pressfrihet.
Åke Lundkvist är märkt av processen som nu pågått i tre år. Några kollegor har stått upp för honom, men många har beröringsskräck. Ledningen vid Uppsala universitet hör till de senare. Trots att Lundkvist är en tillgång för universitetet lägger dess ledning inte två strån i kors för att hjälpa honom. Lundkvist får själv betala för sitt försvar. Detta på grund av den byråkratiseringsvåg som även svept över universitetsvärlden.
Lundkvist förtjänar respekt och tacksamhet för sina försök att bidra med kunskap och resurser i en akut kris. I stället riskerar han nu fängelse när inkompetenta myndigheter vill statuera exempel och demonstrera sin makt. Det är ett sorgligt skådespel som spelas upp inför öppen ridå i Uppsala. För Lundkvist är det, oavsett utfall, en tragedi och signalen till svenska forskare är att det är staten som avgör vad som är forskning och hur den skall bedrivas.
Pehr Granqvist, professor i psykologi, Stockholms universitet
Johan Grant, fil dr., organisationspsykolog, företagare
Mats Alvesson, professor, organisationsforskare, University of Bath och Lunds universitet
Sven Britton, infektionsläkare
Lena Einhorn, författare och med.dr. i virologi
Stefan Einhorn, professor i molekylär onkologi, Karolinska Institutet
Lars Jacobsson, professor em., Umeå universitet, fd. ordf. Med Faks etiska råd
LÄS MER:Universitetet undergrävs av politisk klåfingrighet
LÄS MER:Frivilliga blev smittade av covid-19 i studie – så gick det för dem