Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

DO har misslyckats med uppdraget att ge upprättelse till diskriminerade

Enligt en ny rapport har Diskrimineringsombudsmannen istället för att ägna sig åt sitt kärnuppdrag - att skydda individer mot diskriminering, styrt verksamheten åt förebyggande arbete, som vi inte vet är effektivt. Detta har lett till kraftiga försämringar i diskrimineringsskyddet och minskad respekt för diskrimineringslagen. Nu behöver regeringen förtydliga DO:s uppdrag och skärpa lagstiftningen, skriver Lisa Pelling, statsvetare Arena Idé och Lena Svenaeus, rapportförfattare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Vi tycks stå längre än någonsin från målet om ett diskrimineringsfritt samhälle. Diskrimineringsombudsmannen, DO, är den aktör som med 126 miljoner i årligt anslag har de ojämförligt största resurserna och möjligheterna att bistå personer som drabbas av diskriminering. En systematisk granskning av myndighetens första decennium visar att sammanslagningen av de fyra ombudsmannamyndigheterna 2009 varken lett till ökad effektivitet eller gjort det enklare för människor som diskrimineras att få hjälp.

En ny rapport från tankesmedjan Arena Idé konstaterar att DO stegvis avlägsnat sig från sitt kärnuppdrag för att istället fokusera på information och främjandearbete. Det har skett trots att det inte går att visa några säkra resultat av en sådan kursändring och trots att det saknas stöd i forskning för att den valda strategin är effektiv. DO:s prioritering av förebyggande arbete har inneburit kraftiga försämringar av diskrimineringsskyddet och lett till bristande respekt för diskrimineringslagen. I december tillträder Lars Arrhenius tjänsten som ny Diskrimineringsombudsman. Det innebär en möjlighet till nystart.

Effektiv hjälp

DO började sin verksamhet den 1 januari 2009 samtidigt som den nya diskrimineringslagen trädde i kraft. Fyra myndigheter – Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) och Handikappombudsmannen – lades ner samtidigt som DO inrättades.

I sin motivering till reformen framhöll regeringen att det var vanligt att personer missgynnades på flera diskrimineringsgrunder samtidigt. En samlad ombudsmannamyndighet skulle göra det enklare att få snabb och effektiv hjälp. Ordet ombudsman skulle associera myndigheten med en person, till vilken människor som ansåg sig drabbade av diskriminering kunde göra en anmälan och som kunde företräda dem i diskrimineringstvister.

Vår genomgång visar dock att antalet diskrimineringsärenden som drivs av DO i domstol har minskat år från år och att allt färre förlikningar har ingåtts.

Vår genomgång visar dock att antalet diskrimineringsärenden som drivs av DO i domstol har minskat år från år och att allt färre förlikningar har ingåtts. Den absoluta merparten av anmälningarna utreds överhuvudtaget inte. En anmälan betraktas som ett tips som DO kan använda efter eget gottfinnande. Under 2019 kom det in 2 661 diskrimineringsanmälningar. DO gav in stämningsansökan i sex ärenden. En förlikning redovisades. Inte ens en halv procent av anmälningarna ledde till resultat.

Ett stort antal anmälningar har istället för att utredas använts av DO för att analysera upplevelser av diskriminering. Med sociologisk metod har ”berättelserna” i anmälningar som inkommit under en viss tidsperiod analyserats. Någon etikprövning har inte föregått denna användning av anmälningarna, vilket sannolikt hade krävts om forskningen bedrivits på ett universitet. Vi ser att DO har abdikerat från ombudsmannarollen för att istället fokusera på information och främjande. Den negativa utvecklingen behöver inte betyda att det var ett misstag att skapa en samlad myndighet. Däremot visar den att myndighetens mandat måste förtydligas.

– Klargör DO:s skyldighet att handlägga diskrimineringsärenden

DO brukar framhålla att det är en ”rättslig missuppfattning” att DO ska företräda alla anmälare i domstol. Det har dock ingen hävdat. Kärnan i kritiken rör förhållandet att så få anmälningar överhuvudtaget blir föremål för utredning. I andra länder regleras i lag vad myndigheter som tar emot diskrimineringsanmälningar är skyldiga att göra. En sådan reglering saknas i svensk lagstiftning.

– Bredda kompetensen i DO:s ledning

Diskrimineringskommittén, som utredde 2009 års reform av diskrimineringsskyddet, föreslog att DO skulle ledas av ett ombudsmannakollektiv på minst fem personer med specialkunskaper om de olika diskrimineringsgrunderna och olika samhällsområden. Förslaget frångicks och DO organiserades som en vanlig förvaltningsmyndighet med en person som chef. En kollektiv ledning skulle med all sannolikhet ha förhindrat den nedmontering av diskrimineringsskyddet som nu skett. Behovet av ökad kompetens är särskilt påtagligt när det gäller arbetsmarknaden, den samhällssektor som genererar det största antalet anmälningar. En kollektiv ledning garanterar en bred kompetens.

– Ta bort frivillighetsregeln i diskrimineringslagen

Enligt dagens lagstiftning ska DO försöka få till stånd frivilliga lösningar innan rättsliga åtgärder vidtas. DO:s rutin att använda diskrimineringsanmälningar som upplysning om lagens innehåll till dem som diskriminerat istället för att ge hjälp till de drabbade är direkt stötande. Regeln om frivillighet i diskrimineringslagens 4 kap 1 § betyder inte, som DO tycks tro, att det är frivilligt att respektera diskrimineringsförbuden. Frivillighetsprincipen bör utgå ur lagtexten.

Om individer som diskrimineras ska känna sig trygga med att det finns en diskrimineringsombudsman att vända sig till måste DO:s mandat förtydligas. Regeringen bör snarast tillsätta en utredning som klarlägger vilket uppdrag DO faktiskt har och hur detta uppdrag bäst förverkligas. En tydligare lagstiftning måste komma på plats. Diskrimineringslagen och den särskilda lagen om DO måste ses över.

Lena Svenaeus, tidigare JämO, rapportförfattare

Lisa Pelling, statsvetare och utredningschef på Arena Idé