Under lång tid har debatten om brottsförebyggande arbete präglats av ett fokus på socioekonomiska förhållanden och ojämlikhet som förklaringar till brottslighet. I det nationella brottsförebyggande programmet som vänsterregeringen presenterade 2016 pekades ”välfärdspolitik för minskade klyftor” ut som grunden för att motverka brottslighetens orsaker.
Detta trots att forskningen under lång tid har visat att det är andra faktorer som har större betydelse för risken att begå brott. I veckan kom en rapport från Brottsförebyggande rådet som bekräftar just detta. I rapporten går det att läsa att om man jämför socioekonomisk bakgrund med andra riskfaktorer för brott, såsom föräldrarnas uppfostringsförmåga och barnets grad av impulsivitet, så har dessa ett starkare samband med att utveckla ett brottsligt beteende än socioekonomi.
Fokusera på individegenskaper
För att lyckas med det brottsförebyggande arbetet måste inriktningen därför ändras från att fokusera på sociala reformer till att fokusera på att påverka individegenskaper. Moderaterna har aviserat ett systemskifte för kriminalpolitiken. Det krävs ett systemskifte även på det brottsförebyggande området. Ett sådant systemskifte borde alla, oavsett partipolitisk övertygelse, kunna ställa sig bakom. Dels för att möjligheten att lyckas påverka individegenskaper hos barn genom tidiga insatser torde vara större än att generellt lyckas med att utjämna ekonomiska skillnader i samhället, dels för att individegenskaperna som sådana är en mycket större riskfaktor än socioekonomi.
Majoriteten av de som kommer från en svag socioekonomisk bakgrund blir inte mer kriminella än personer från välbärgade hem.
För att påverka de riskfaktorer som har ett starkare samband med brottslighet än socioekonomi krävs att riskfaktorer hos både föräldrar och barn identifieras och därefter följs upp med stöd och hjälp. Sådana insatser måste börja redan på mödrahälsovården, för att fortsätta via barnhälsovården och därefter genomskolan och andra offentliga institutioner såsom socialtjänsten.
Majoriteten av de som kommer från en svag socioekonomisk bakgrund blir inte mer kriminella än personer från välbärgade hem. Fattigdom orsakar alltså inte brottslighet. Trots detta kan det naturligtvis finnas andra syften och värden, än brottsförebyggande sådana, med reformer för att öka den ekonomiska standarden i utsatta områden. Det handlar exempelvis om bättre livsvillkor och mer personlig frihet. För det blir varje individs förmåga till självförsörjning avgörande. Men att påstå att fattigdom orsakar brott stämmer helt enkelt inte.
Louise Meijer, gruppledare för Moderaterna i justitieutskottet och ordförande för Moderaternas arbetsgrupp om brottsförebyggande arbete
LÄS MER:Blodigt rekordår för dödsskjutningar i Sverige