Replik
Protester mot föreläsning av SD, 3/12
I GP den 3 december definierar fem manliga anställda vid universitetet protesterna mot SD:s framträdande på ett universitetsseminarium som ett farligt uteslutande av oliktänkande. Denna argumentationslinje, att markeringen mot att en representant för ett radikalt nationalkonservativt högerparti inbjöds för att utveckla sin strategi enbart skulle handla om ett skydd är förklenande, moraliserande och naiv. Den är även djupt okollegial.
Den blottar vidare de undertecknades okunnighet om varför den radikala högern just väljer universitet, där den ”akademiska friheten” ska verka, för att oemotsagt propagera konspirationsteorier, hat och agitation mot de mänskliga rättigheterna. Jomshofs föreläsning är inget isolerat fall på ett godtyckligt universitet vid en godtycklig tidpunkt utan radar in sig i ett mönster där högern alltmer strävar efter att erövra den metapolitiska diskursen, tolkningshögheten över kultur och ideologi.
Blottar naivitet
Vidare anser de undertecknande universitetslärarna att protest inte är akademiskt utan aktivism: att sammanblanda privata åsikter med ett slags upphöjt ideal av att vetenskap skulle vara värdefri och ”sanningssökande”. Även detta blottar både vetenskapsteoretisk och -historisk naivitet av första rang. Tror de undertecknade forskarna verkligen att forskning historiskt och i nutid inte är placerad i skärningspunkten av politiska och ideologiska intressen?
Tror de undertecknade forskarna verkligen att forskning historiskt och i nutid inte är placerad i skärningspunkten av politiska och ideologiska intressen?
Protesten mot att JMG i sin bristande omdömesförmåga bjöd in en politisk extremist till en strategiföreläsning handlade inte om att ”tysta röster”. Den handlade om att markera att den radikala ideologi SD företräder inte bidrar någonting i akademins ”fria sanningssökande”.
Den fria vetenskapen hotas
I djup okunskap om hur det verkligen förhåller sig vid lärosäten i USA målas en nidbild upp om att ifrågasättandet, mångfalden av åsikter och den ”konstruktiva oenigheten” skulle vara i fara. I själva verket hotas för tillfället den fria vetenskapen av att i yttrandefrihetens namn pådyvlas propagandister och konspirationsteoretiker som Ben Shapiro eller Milo Yiannopoulos. Federal finansiering till lärosäten som inte garanterar ”yttrandefrihet” skall dras in.
Vad en rymdforskare på att tvingas träffa någon som vill bevisa att jorden är platt och ihålig?
I Australien uppmuntras för tillfället ett race to the bottom där universiteten skall tävla med varandra om vem som tillåter den mest radikala versionen att ”alla skall få säga allt”. Men vad tjänar en jurist på att tvingas lyssna till någon som inte har respekt för lagen? Vad en rymdforskare på att tvingas träffa någon som vill bevisa att jorden är platt och ihålig? Eller en forskare i mänskliga rättigheter som behöver tvångslyssna på någon som menar att dessa rättigheter är en del av en judisk plan för världskonspiration?
Låt forskarna bestämma
Det är det som protesten handlar om: vi forskare måste själva få bestämma premisserna för det vi är intresserade av. Vi är inbäddade i inomvetenskapliga sammanhang där vi får bedöma kvaliteten på det som andra forskare arbetar med och det våra studenter undervisas om och i. Vi har privilegiet att protestera om det utförs forskning och undervisning som vilar på tvivelaktiga vetenskapsteoretiska och etiska grunder.
Vi har privilegiet att protestera om det utförs forskning och undervisning som vilar på tvivelaktiga vetenskapsteoretiska och etiska grunder
I fallet med JMG och SD:s strategiföreläsning är protesterna inte motiverade av att ”skapa en ekokammare” där endast egna ståndpunkter bekräftas. Det är inte vi som är offren, men de undertecknades moral blottas av att lägga skammen på oss. Vi tjänar inte heller på att hålla tysta. I synnerhet om det verkliga syftet med den radikala högerns närvaro är att strategiskt erövra universitetet som ett forum för sin agitation.
Att JMG inte var kapabel att göra denna analys är beklagligt – man hade kunnat vända sig till tillgänglig expertis vid det egna universitetet. Men sådant händer. Det beklagliga är dock att se kollegor tysta berättigad akademisk kritik genom att förlöjliga dess verkliga orsaker och att måla upp dem som ett hot när hotet i själva verket utgår från ett helt annat håll.
Andreas Önnerfors, docent idéhistoria Göteborgs universitet