Varför måste allt vara så flärdfullt nuförtiden? När jag var ung så räckte det att gilla Ebba Grön och bo i en liten etta och röka cigg under fläkten medan snabbmakaronerna kokade till sig, samtidigt som du njöt av att du var sann mot dig själv och dina ideal. Staten och kapitalet- vem bryr sig - de är alla på samma sida, eller i samma båt. Vi spelade Nationalteatern och andra progglåtar och i vår värld hade en Acne-tröja eller väska från Versace aldrig gett några pluspoäng.
Men det där är svunna tider och ideal, nu är det 2023 och det är inte längre på modet att slita ut sina jeans eller spotta på kapitalet. Nu är vi kapitalet. Vi allihopa. Om du inte är en föraktad fattig förstås för då ses du inte längre som någon cool ”working class hero”. Nej, då är du bara någon som borde klippa sig och skaffa ett bättre jobb, ett ISK-konto och en bostadsrätt.
Idealen har förändrats. På Instagram och Tiktok jämför sig pöbeln med de nyrika och de rikas liv är plötsligt så nära. Hon den där unga tjejen med alla prylarna och hus på Mallorca, hon är ju precis som jag. Hon gillar ju också Taylor Swift och har problem med sin kille och sin frisyr. Kan hon lyckas så kan jag. Jag kan i alla fall köpa några av de produkter hon använder, eller äta den mat hon äter. Att hon fått några miljoner i startkapital av sin pappa är en annan sak. Jag vill ha det hon har. Jag vill också vara med och leka.
Fattig konstnär
Ingen drömmer längre om att vara en fattig konstnär i Paris. Det kanske inte finns några kvar att drömma om. Den där lilla ettan på vinden högst upp i huset i Montmarte kostar i dag sju miljoner. Man kan visst inte överleva på endast baguetter och alla restauranger i närheten har menyer från 55 euro och uppåt. Vart vänder man sig i dag om man vill hitta en identitet som passar ens Apple wallet när den kommer i den allra minsta storleken?
Inte ens identiteten fattig student duger längre. Man ska först spara ihop ett kapital för att komplettera CSN-lånet, men också jobba extra. Man ska vara en bemedlad student som äter på restaurang i alla fall tre, fyra dagar i veckan. Som ung pressas man att hela tiden vara någon man inte är.
Förr skulle man vara sökande, cool och äkta. Det värsta man kunde vara var en posör. Poserande verkar inte vara ett problem bland de unga i dag. Alla som kallar sig influencer, kreatör, konstvetare eller fondsparare på sociala medier får vara med i jakten på status, oavsett om man är ”äkta” eller inte.
Och det ska manifesteras genom ständiga kaffelattestunder på dyra fik, smoothies och märkesunderkläder. Första lyan ska såklart vara smakfullt inredd och glöm kollektivboende eller att hyra i tredje hand. Nej, det bästa är förstås att gå rakt på en bostadsrätt, något föräldrarna förväntas ha sparat ihop sedan de checkade ut från BB. Tillväxten på den gror bra under studietiden.
Första lyan ska såklart vara smakfullt inredd och glöm kollektivboende eller att hyra i tredje hand
Den här livsstilen är inte ny. Men den är ny för alla som är under adelns klass. Gradvis har de gamla idealen vädrats ut och alla ska med på det nya fondtåget. I dag finns det bara en idealist kvar och det är klimatkämpen. Men det finns inget ”fuck society” i den rollen, ingen release. Det handlar ingenting om att ge upp och bara kräva sin rätt att existera. I stället är den en av de mest ansvarsfulla och krävande kamperna, att ta ansvar för precis allt. Antihjälten och rebellen utan ansvar är död. Sörjer vi dem? Har något gått förlorat? Länge leve den lyckade konsumenten och den strategiskt välplanerade unge vuxne. Allt detta hejas såklart på av oss föräldrar. Vem vill ha en Sid Vicious till unge när man kan fostra en ansvarsfull ung protegé? Sen undrar vi varför de unga mår dåligt i dag.
Charlotte Ortiz Falk