Replik
29/2 Vi måste minska invandringen av lågutbildade - om vi ska klara välfärden
Två professorer i ekologi, Malte Andersson och Frank Götmark, presenterar på GP Debatt två teser:
1. Att flykting- och anhöriginvandringen bör minska för att ”främja välfärdssamhällets fortlevnad” och ”frigöra resurser” till annat mer ömmande.
2. Att invandrare ofta har för låga kvalifikationer för att få jobb på svensk arbetsmarknad och därmed drabbas extra hårt av den ökande arbetslöshet som Arbetsförmedlingen nu förutspår.
Låt oss börja med den första tesen. Den ekonomiska forskningen stöder inte att en flyktinginvandring på dagens nivå skulle utgöra en kostnad för samhället. Kostnaden eller vinsten för invandringen totalt, som i mycket består av flykting- och anhöriginvandring, är plus minus en procent av BNP, beroende på beräkningsmetod.
Det skulle alltså inte, som professorerna hävdar, uppstå några stora pengar att fördela till välfärd om vi ströp invandringen. Det skulle snarare kunna bli tvärtom.
Glesbygdskommun med krympande befolkning
Arbetsförmedlingen föreslår i stället att vi borde upp på en långsiktig nivå på 50000-60000 invandrare som avser stanna permanent i landet per år, ungefär det som gällde före 2015, om välfärden ska kunna fyllas på med personal och försörjningskvoten bibehållas. Utan invandring skulle Sverige bli som en glesbygdskommun med krympande befolkning.
Att som debattörerna göra en poäng av att invandringen 2019 var nästan 100 000 personer, missar målet, eftersom den största gruppen det året var återvändande svenskar.
Så till den andra tesen, att lågutbildade invandrare inte kan få svenska jobb.
Sverige är tvärtemot vad professorerna tycks tro, helt okej på integration i ett internationellt perspektiv. Vår sysselsättningsnivå hos utlandsfödda är rätt genomsnittlig i EU, trots att vi har en betydligt högre andel flykting- och anhöriginvandring.
Professorerna har däremot helt rätt i att invandrare med låga kvalifikationer drabbas hårdast vid ökad arbetslöshet. Problemet med att strypa invandringen skulle dock bli att svenskfödda lågutbildade istället skulle bli offer för den ökande arbetslösheten.
Vår sysselsättningsnivå hos utlandsfödda är rätt genomsnittlig i EU, trots att vi har en betydligt högre andel flykting- och anhöriginvandring.
Lågutbildade invandrare kan nämligen visst ta de enklaste jobben i ekonomin i Sverige. De jobben kommer inte vara för få eftersom infödda petas upp i yrkeshierarkien och därmed lämnar plats för de lågkvalificerade invandrarna att fylla deras platser i yrkesstrukturen.
Invandrarna kommer på samma sätt även att ta över rollen som arbetslösa, snarare än addera arbetslöshet. Asylinvandring kommer visserligen naturligt att leda till en marginell ökning av arbetslösheten, eftersom de som invandrar kommer etablera sig i Sverige samtidigt som de är en del av arbetskraften (till skillnad från infödda som etablerar sig under uppväxtåren).
Utlandsfödda jobbar fler timmar
Men jämför man i stället sysselsättningen för in- och utlandsfödda, vilket är det relevanta om vi tittar på hur invandring belastar välfärden, så jobbar faktisk utlandsfödda fler timmar per person sedan 2013 än infödda. Arbetslösheten bland utlandsfödda är alltså inte tillräckligt hög för att den gruppen ska belasta välfärden mer än infödda.
Självklart kan vi bli ännu bättre på att integrera nyanlända. Arbetsmarknadsutbildningar, Yrkesvux, samarbete mellan gymnasium och näringsliv behöver fungera bättre. Arbetsmarknadens parter kan ta ett större ansvar. Om staten tog pengarna från RUT-avdraget och satsade på enklare tjänster som lokalvård, skulle det exempelvis ge fler flyktinginvandrare jobb.
Men att lågutbildade invandrare får lågbetalda jobb, är inte ett statsfinansiellt problem. Tvärtom kan mer etablerade ta ett steg upp i lön och ansvar. Så blir alla vinnare, både utlandsfödda och de som fötts i Sverige.
Mikael Feldbaum, chefredaktör Arbetsvärlden, TCO:s webbtidning