Replik
11/2 Alla hade fel - asylinvandringen blev en vinstaffär
Peo Hansen diskuterar Sveriges offentliga finanser i ljuset av mottagande av asylsökande. Att denna fråga diskuteras är välkommet då det är ett ämne som är av påtaglig vikt för vår välfärd. Tyvärr landar dock Hansen fullständigt fel i vissa av sina slutsatser.
Låt mig inledningsvis konstatera att Hansen korrekt har noterat att staten genom finanspolitik kan påverka utfallen i den svenska makroekonomin. Detta är dock ingen ny insikt utan har varit en del av stabiliseringspolitiska ramverk sedan 1930-talet, med Keynes som en av de stora inspiratörerna på detta område. Att stora offentliga utgifter för mottagande av asylsökande kortsiktigt ökade aktivitetsnivån i ekonomin i samband med migrationskrisen 2015 är därför inte förvånande.
Inte långsiktigt lönsam
Att ekonomin kan stimuleras på kort sikt innebär dock inte att mottagande av asylsökande är en vinstaffär. Här kan det till att börja med konstateras att när det gäller effekterna av en omfattande asyl- och anhöriginvandring finns det ingenting som tyder på att en sådan skulle vara långsiktigt lönsam. Redan innan den omfattande invandring av asylsökande och deras anhöriga som vi sett de senaste åren bedömdes den vara förknippad med en stor nettokostnad och en mycket stor omfördelning bedömdes ske mellan inrikes och utrikes födda. Skalan på detta är inte försumbar – det handlar om procent av BNP. Detta förefaller dock ha gått Hansen helt förbi. Att asyl- och anhöriginvandring är en omfattande kostnad för det svenska samhället är dock inte förvånande. Till exempel saknar en stor del av invandrarna i denna grupp de färdigheter som krävs på den svenska arbetsmarknaden. Detta leder till en låg sysselsättningsgrad och problematiskt låg självförsörjning.
Hur landar då Hansen i den häpnadsväckande slutsatsen att det inte finns någon ”målkonflikt mellan flyktingmottagande och välfärdens finansiering”? Jo, han menar bland annat att ”frågan måste decentraliseras eftersom det är den kommunala nivån som är viktigast. Här, i motsats till på statlig nivå, är det relevant att fråga hur finanserna påverkas, och som framgår påverkades kommunernas ekonomi och välfärd väldigt positivt av flyktingmottagandet.”
Kommunerna överkompenserade
Här kan det först noteras att kommunernas goda resultat under denna period bland annat berodde på att Sverige då bedöms ha varit inne i en högkonjunktur. Relevant för denna diskussion är vidare det faktum att kommunerna – vilket påpekats av exempelvis Riksrevisionen – sannolikt överkompenserades för sina kostnader i samband med migrationskrisen. Att som Hansen mena att det inte fanns några kostnader bara för att dessa togs av staten istället för kommunerna är naturligtvis inte korrekt. Att någon annan betalar din nota kan naturligtvis vara trevligt, men det innebär inte – till skillnad från vad Hansen verkar mena – att notan inte existerar.
Hansen bör dessutom fråga sig – i ljuset av den nettokostnad som den de facto innebär – vad som händer i såväl kommunerna som Sverige som helhet på lite sikt om vi har en omfattande asyl- och anhöriginvandring. På kommunnivån kan Filipstad lyftas som ett exempel. Redan 2019 påpekade kommunen att situationen var problematisk och att man hade omfattande problem att få budgeten att gå ihop; en viktig delförklaring till detta var den höga arbetslösheten hos den utrikesfödda befolkningen. Liknande problem finns i Malmö där skatteintäkterna inte tillnärmelsevis möter kommunens utgifter och flera miljarder kronor årligen behöver tillföras utifrån. Frågan är vilken mekanism det är som Hansen menar skall göra att Sverige som helhet inte skulle få problem att ha ett omfattande offentligt välfärdsåtagande om fler och fler skall försörjas av andra. Även om staten i viss mån har andra verktyg och möjligheter att finansiera sin verksamhet än kommunerna är den inte immun mot vikande skatteunderlag och ökande kostnader.
Frågan är vilken mekanism det är som Hansen menar skall göra att Sverige som helhet inte skulle få problem att ha ett omfattande offentligt välfärdsåtagande om fler och fler skall försörjas av andra
Avslutningsvis vill jag notera att asyl- och anhöriginvandring inte bedrivs, och bör inte bedrivas, för att den skall vara samhällsekonomiskt lönsam – den handlar om humanitära värden. Dessa värden måste dock ställas mot de ekonomiska kostnaderna och dessa kostnader är omfattande. Kring denna avvägning behövs en debatt med korrekta ingångsvärden. Att låtsas att vissa kostnader inte finns eller att kostnader som tas av staten inte är kostnader bidrar dock inte till detta – det är nämligen en önskedröm utan verklighetsförankring.
Pär Österholm, Professor i nationalekonomi vid Örebro universitet