Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anderssons bluff fick det att låta som att det var regeringens resoluta arbete med att minska asyltalen och därmed också reducera flyktingutgifterna som hade skapat de åtråvärda överskotten. På den vägen – simsalabim – fick finansministern också det att låta som att en ansvarsfull finanspolitik kräver en stram flyktingpolitik, skriver debattören. Bild: Marcus Ericsson/TT,  Adam Sundman
Anderssons bluff fick det att låta som att det var regeringens resoluta arbete med att minska asyltalen och därmed också reducera flyktingutgifterna som hade skapat de åtråvärda överskotten. På den vägen – simsalabim – fick finansministern också det att låta som att en ansvarsfull finanspolitik kräver en stram flyktingpolitik, skriver debattören. Bild: Marcus Ericsson/TT, Adam Sundman

Alla hade fel - asylinvandringen blev en vinstaffär

Hösten 2015 duggade underskottsprognoserna tätt med anledning av det stora flyktingmottagandet. Men det visade sig att alla hade fullständigt fel. För hela perioden 2015 - 2018 blev det överskott, tack vare att flyktingutgifterna innebar en dramatisk ökning av offentlig konsumtion och en flodvåg av skatteintäkter, skriver Peo Hansen, professor i statsvetenskap. vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle, Linköpings universitet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Beslutsfattare och dess expertorgan var 2015 överens om att ”kostnaderna” för mottagandet tveklöst skulle inverka väldigt negativt på Sveriges ekonomi, inte minst på statsfinanserna och välfärden. Att det finanspolitiska ramverket och dess överskottsmål pausats fick många att våndas.

”Vi kommer behöva både låna och spara”, konstaterade Magdalena Andersson i en intervju i oktober 2015. ”Det handlar om att kapa kostnader för migration och titta på kostnader för andra områden, lät finansministern meddela.

Ekonomistyrningsverket och Konjunkturinstitutet räknade med fyra raka år med underskott, medan regeringen, OECD och Riksbanken räknade med tre år.

Glasklart orsakssamband

Prognoserna om de framtida underskotten presenterades som kalla fakta, som något på förhand avgjort, och orsakssambandet var glasklart: statens ökade flyktingutgifter skulle orsaka de vådliga underskotten. Så sent som i september 2016 konstaterade regeringen att underskotten skulle öka både 2016 och 2017. ”Försämringen”, slog man fast ”kan i stor utsträckning förklaras av att kostnaderna inom migrationsområdet beräknas öka till följd av det stora antalet människor som sökte asyl i Sverige under slutet av 2015.”

Finanspolitiska rådet var mest bekymrat av alla. I sin rapport för 2016 jämrade sig rådet över att ”[d]e ökade utgifterna på grund av asylinvandringen försvagar saldot och försenar återgången till överskott”.

En liten tid senare tystnar dock jämmerlåten. För snart skulle det stå klart att alla fick fullständigt fel. I stället för underskott blev det överskott under hela perioden av ökade flyktingutgifter (2015–2018). Att regeringen och den ekonomiska expertisen inte förstod detta är så klart ytterligt pinsamt. Hur kunde de missa så grovt? Med de ökade flyktingutgifterna steg den offentliga konsumtionen dramatiskt, liksom tillväxten. Detta skapade naturligtvis en flodvåg av skatteintäkter, och när detta sker kan det också bli överskott i de offentliga finanserna.

Inte lånat en enda krona

”Upplåningen kommer att öka nästa år i och med att vi får ökade kostnader för antalet asylsökande.” Så sa Magdalena Andersson till Sveriges Radio i december 2015. Men när Andersson presenterade den nya budgeten i september 2017, skröt hon med att Sverige inte hade lånat: ”Vi har inte lånat en enda krona för att finansiera flyktingkrisen, utan vi har betalat av på statsskulden under hela den här mandatperioden”. Finansministern framhöll den kraftiga minskningen i migrationsutgifterna som en av huvudförklaringarna. Först skulle det bli underskott på grund av flyktingarna; sedan blev det överskott trots flyktingarna.

Anderssons bluff fick det att låta som att det var regeringens resoluta arbete med att minska asyltalen och därmed också reducera flyktingutgifterna som hade skapat de åtråvärda överskotten. På den vägen – simsalabim – fick finansministern också det att låta som att en ansvarsfull finanspolitik kräver en stram flyktingpolitik. Att detta skulle kunna underblåsa främlingsfientliga stämningar kunde därför också viftas bort med att agerandet enbart var finanspolitiskt och välfärdspolitiskt nödvändigt.

Anderssons bluff fick det att låta som att det var regeringens resoluta arbete med att minska asyltalen och därmed också reducera flyktingutgifterna som hade skapat de åtråvärda överskotten

Samtidigt som de ekonomiska experterna och medierna var upptagna med att oroa sig över utgifterna för flyktingmottagandet, var man på många andra håll, långt från Stockholm, lika upptagna med att välkomna dessa utgifter som inkomster. Tack vare statens flyktingutgifter blev 2016 och 2017 två av de bästa budgetåren någonsin för de svenska kommunerna: 281 av Sveriges 290 gjorde överskott 2016. Det gjorde att många svältfödda kommuner nu kunde satsa på välfärden, investera, spara och betala av på skulder. Dessutom kunde befolkningsminskningen brytas.

När staten spenderar hamnar pengarna alltid som inkomster någonstans. Därför är det fel att beskriva flyktingutgifterna som en kostnad. Som pandemin visat kan staten alltid riskfritt spendera sin krona och skulle det bli underskott är det inget farligt. Som Stefan Ingves uttryckte det i april 2020 efter att han hade försett bankerna med 500 miljarder kronor, eller ”gratispengar”: ”Vårt jobb är att se till så att svenska kronor inte tar slut. Vi kan tillhandahålla precis så mycket svenska kronor som det behövs.”

Påverkades positivt

Innebär detta att frågan om hur flyktingutgifterna påverkar de offentliga finanserna är irrelevant? Inte alls. Men frågan måste decentraliseras eftersom det är den kommunala nivån som är viktigast. Här, i motsats till på statlig nivå, är det relevant att fråga hur finanserna påverkas, och som framgår påverkades kommunernas ekonomi och välfärd väldigt positivt av flyktingmottagandet.

Detta motbevisar förvissningen om att det finns en målkonflikt mellan flyktingmottagande och välfärdens finansiering. Mitt framför våra ögon praktiserade faktiskt Sverige – om än motvilligt – en modell som visade sig kapabel att ta emot ett stort antal flyktingar och samtidigt investera i välfärden. Utgifterna för flyktingarna, de nyanlända icke-medborgarna, blev med andra ord ett sätt att återupptäcka en hållbar välfärdsfinansiering för alla.

Peo Hansen, professor i statsvetenskap vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle, Linköpings universitet och författare till boken Migrationsmyten: Sanningen om flyktinginvandringen och välfärden – ett nytt ekonomiskt paradigm