En teater med uppgift att spela för ung publik möter alltid skolbarn, och spelar ofta i skolorna. Att då ge sig i kast med något som kallas ”Skolprojektet” kan väcka förvåning. Men Regionteater Väst i Uddevalla bestämde sig förra året för att samla alla sina krafter för att undersöka skolan. Som miljö, som institution, som fenomen.
En viktig poäng var att använda platsen. Skolor är mycket mer än lektioner i klassrum. Regionteatern ville ta med eleverna på vandring för att se skolan på nya sätt. Kanske till och med upptäcka ”hemliga” ställen, där de normalt inte (får) vistas.
Några veckors inledande researcharbete ute i skolor, men också workshops och föreläsningar, övergick i tre kollektiva skaparprocesser där en föreställning för varje stadium arbetades fram: ”Slicka dina sår” för högstadiet, ”Allt jag kan” för lågstadiet och ”Mors lilla Olle till skolan gick” för mellanstadiet.
Jag fick en hel skoldag med trippelpremiären på Ramnerödsskolan i Uddevalla, men under hösten spelas föreställningarna var för sig, på olika skolor.
Det handlar om längtan och missförstånd, tätt och påträngande
”Slicka dina sår” utgår från trauman, tre före detta elever har fastnat i sina misslyckanden och lever kvar i skolan, undangömda. På Ramnerödsskolan i ett skyddsrum, men ensemblen fångar in eleverna i en korridor, med sina huvuden dolda i små skåp, sådana som eleverna förvarar skolmaterial och hemligheter i. Hörlurar på publiken är nödvändiga för att kunna följa dialogen, men blir också en bekant inramning, många unga bär lurar för att lyssna på musik.
Rebecca Hayman, Jenny Nilsson och Nawar Hermez spelar med dynamisk energi upp situationerna som orsakat ångest och låsningar. Det handlar om längtan och missförstånd, tätt och påträngande, särskilt de fysiska uttrycken ökar stämningen i rummet, det här är sådant vi alla känner igen. På jakt efter befrielse strömmar vi ut ur gömslet och genom korridorerna. Det går att samla mod, tillsammans, och vara sig själv, berättar slutscenen.
I kunskaper, precis på den nivå som klassen i årskurs 2 arbetar, börjar ”Allt jag kan”. De tre skådespelarna (Michael Engberg, Astrid Gislason och Liv Hargne Granath) trixar fantasifullt med kompetenser och rädsla för misslyckanden. De fångar skickligt klassens uppmärksamhet, det är riktigt kul och leklusten smittar, eleverna radar självklart upp sig för en hemlig vandring ut ur klassrummet, ända in i lärarnas personalrum. Men slutet, som landar i snäll sång och knäppa kostymer, håller inte riktigt ihop med den fina starten.
Engagemanget överbryggar de brister som finns
Upplevelser i skolan följer – och förföljer – oss genom livet. Olle är 53 år när han vill gå om mellanstadiet. Peter Lorentzon gör braskande entré i full galon och sydväst. I klassrummet träffar han sin gamla kamrat Ella (Ellen Lion Siöö). De båda har ett förflutet med en öm och sårig punkt. De närmar sig den genom minnen och upptåg, eleverna får följa med på färden och slutligen se sitt klassrum förvandlas till det disko där det avgörande hände.
Alla tre uppsättningarna har förstås en regissör – Johan Paus, Lisen Rosell respektive Peter Elmers – men det kollektiva arbetet med många inblandade genomsyrar resultaten. Skådespelarna bottnar i sina gestaltningar och teknikerna är delaktiga med påpasslig logistik. Engagemanget överbryggar de brister som finns, skolprojektet framstår som ovanligt lyckad devising.
Trygghet är fel ord, men Regionteater Väst har fördjupat sin roll i skolans värld. Ensemblerna är tydligt närvarande, inte bara för de klasser som ser föreställningarna, fler nyfikna blickar omger alla vandringarna.
