Kulturens Polen.
Så kunde Göteborg benämnas av somliga radikala kulturarbetare när jag flyttade hit på 90-talet. Vad epitetet egentligen innebar rent konkret, utöver att ventilera det sedvanliga missnöjet med den förda kulturpolitiken, förblev lite oklart.
Antagligen ville det bara frammana bilden av en grådassig stad som alltid prioriterade strakbent byråkrati och betongklossar framför immateriella värden – en plats där alla tillstymmelser till fantasi beslutsamt kvävdes i sin linda, där teater var detsamma som politisk skolning och där vattenpölarna aldrig torkade.
Oavsett vilket var det orättvist. Kulturgöteborg var både då och nu bättre än sitt rykte. Och Polen kan å sin sida historiskt sett stoltsera med världsnamn som Chopin, Gombrowicz, Szymborska och Bauman – för att bara nämna några.
Uddevalla, däremot.
I veckan kom nyheten om att Uddevalla kommun – anförd av kommunstyrelsens ordförande, sverigedemokraten Martin Pettersson – funderar på att göra sig av med sitt delägande i Regionteater Väst.
Men än större är symboliken. Regionteater Väst har huserat i Uddevalla i snart ett kvarts sekel
Det rör sig inte om några jättelika andelar i teatern som kommunen sitter på, omkring nio procent. Men för Regionteater Väst är det nästan sex miljoner som i så fall ryker. Ett bortfall som, enligt teaterns styrelseordförande Linda Åshamre, skulle göra att verksamheten får svårt att stanna kvar när hyreskontraktet går ut.
Det vore en händelse med tungt symbolisk betydelse. Regionteater Väst har huserat i Uddevalla i snart ett kvarts sekel och kan med fog sägas ha blivit en del av stadens kulturella identitet.
Inte minst för dess kärnpublik: de yngre. Talande nog har den stora namninsamlingen till teaterns försvar som just nu sprids på sociala medier initierats av två ungdomar – som själva läser eller har läst teater på gymnasium och kulturskola. Jag har själv varit just en sådan brinnande dramaelev en gång i tiden och vet vad vad närheten till en teater kan betyda i en mindre stad – inte bara för det omedelbara kulturintresset, utan också för det framtida.
Eller som initiativtagarna själva skriver i sin namninsamling: ”Regionteater Västs uppdrag går inte att mäta i ekonomiska värden. Teatern är en enorm tillgång till vårt kulturliv.”
Man kan förvisso alltid diskutera enskildheter när det gäller kulturpolitik, liksom avvägningar och målkonflikter. Martin Pettersson själv har hittills bemött kritiken med att staden samtidigt gör andra kultursatsningar, som ett nytt stadsbibliotek och ett kulturstråk i centrum.
Få politiker skulle heller försvara en indragen väg med att man ju samtidigt satsar på cykelställ
Men det är ett i grunden inkonsekvent försvar som förutsätter att en satsning på ett fält per automatik väger upp för en nedskärning på ett annat. Det är naturligtvis toppen att Uddevalla får ett bibliotek och ett kulturstråk – men ingen av dem är en teater, en riktig, fysisk teater som kan få en direkt avgörande betydelse för en ung människas kulturella utveckling.
Få politiker skulle heller försvara en indragen väg med att man ju samtidigt satsar på cykelställ. Varför är det så självklart med den sortens hopklumpningar inom just kulturen?
Resonemanget klingar extra ihåligt mot bakgrund av att kulturlivet i Uddevalla redan decimerats. För snart ett år sedan tvingades till exempel musikföreningarna som i femton år arrangerat konserter i anrika kulturhuset Bastionen lämna lokalerna, samtidigt som snålvinden tilltagit betydligt kring de ofta kulturbärande studieförbunden.
Till decimeringen kan dessutom det krisdrabbade regionmuseet Bohusläns museum läggas. Där presenterade man i höstas ett sparåtgärdsförslag som bland annat innefattade minskade öppettider och varsel om åtta heltidstjänster – varav curatorn för Konsthallen var en. Pressmeddelandet från museet skrädde då inte orden, utan beskrev den ekonomiska situationen som ett uttryck för en ”nationell nedmontering av den offentliga kulturen”.
Kulturens Polen? Nej, naturligtvis inte än. Men i Uddevalla har man åtminstone tagit ett par illavarslande steg de senaste åren. Dags att göra halt. Låt stadens barn och unga få behålla sin teater.
