Böcker är min avkoppling, tröst och glädje. Men boken Treblinka Comedy Club av Åke Edwardson, utgiven på Albert Bonniers förlag, bjöd på motstånd. Den lite chockerande titeln till trots är den en fantastisk roman om människor mitt i Förintelsen. Trots detta klarade jag inte att sträckläsa som jag brukar utan blev tvungen att ibland lägga ifrån mig berättelsen.
De värsta beskrivningarna inifrån Treblinka när mördandet antagit industriell nivå går över min fattningsförmåga. Man förstår på ett teoretiskt plan men kan inte känslomässigt fullt ut ta till sig förtingligandet av människovärdet. Jag tror man blir galen då. Edwardson lyckas också förmedla hur präglad man som individ för alltid blir även om man klarat sig levande ut.
Men det som verkligen gick att ta in var den fruktansvärda insikten hos judiska föräldrar när de i Berlin insåg att de inte längre kunde fullgöra sin viktigaste uppgift, att skydda sina barn. När snaran först långsamt och nästan omärkligt börjar dras åt för att sedan accelerera och brutaliteten normaliseras. Ingen kommer för att hjälpa dig. Den råa, vulgära rasismen skrattar åt din hjälplöshet. Och dina gamla icke-judiska vänner tystnar och vänder bort blicken.
Jag menar att det idag pågår en teoretisk legitimering av antisemitismen inom delar av politiken, kulturen och akademin i vårt land. Grupperingar som inte vill hålla Hamas terrorister ansvariga för pogromen mot judarna den sjunde oktober 2023. Där man likställer Israels premiärminister Benjamin Netanyahu med svenska judar och därmed utser dessa till fritt villebråd för allehanda rasistiska övergrepp.
Sajten Doku har förtjänstfullt skrivit om akademiker som använder sin position för att underblåsa antisemitiska strömningar och öppet hyllar Hamas terrordåd. Samma sajt har även gång på gång dokumenterat hur demonstrationstågen som varje vecka tar våra göteborgska gator i besittning skanderar antisemitiska slagord utan att någon protesterar.
På frågan om det går att jämka samman berättelserna om kolonialismen och Förintelsen, med full respekt för båda, blir kultursidorna ofta svaret skyldigt. Där man helt rimligt protesterar mot kriget i Gaza men inte klarar att fördöma övergreppet på judarna den sjunde oktober. Ofta finns det snarare förståelse för terrorn. Antisemitismen kvalar helt enkelt inte in som rasism.
De inhemska palestinska protesterna mot Hamas liksom israelers interna kritik mot regeringen Netanyahus krigföring glimtar förbi men försvinner när berättelsen om den verkliga fienden, judarna, skapar sitt problemformuleringsprivilegium. Det är en gammal antisemitisk nidbild och den gör att tystnaden breder ut sig också i Sverige.
För hur ska en judisk mamma eller pappa våga lita på att deras barn går säkra i Göteborg? När politiska företrädare öppet hånar judarna och ingen egentligen ställs till svars? När gamla vänner tystnar av rädsla för dålig stämning och ingen kommer till ditt försvar? Det är en skam som vilar tungt på alla dem som ser men som undviker att protestera.
