”Tack för hjälpen, det blir bra!” skriver jag i chatten. Omedelbart får jag svar: ”Jag är glad att jag kunde hjälpa dig. Om du behöver något i framtiden, tveka inte att kontakta mig.” Men det stämmer inte. Det blev inte bra, och jag är missnöjd med chatbottens arbete. Ändå förmår jag mig inte att be den göra om det igen. Jag vill ju inte vara besvärlig och förstöra vår relation.
Jag hade bett chatbotten, eller ChatGPT, den omtalade AI-tjänsten som fritt genererar text utifrån användarens önskemål, om hjälp med en rubriksättning, men efter tre misslyckade försök att fånga textens tonalitet gav jag upp och tackade för hjälpen. Inte för att jag tvivlade en sekund på botens förmåga att producera hundratals nya förslag om jag bara hade efterfrågat det, utan på grund av skuldkänslor.
Nu vet ju jag rationellt att ChatGPT, denna komplexa radda kod, varken kan må dåligt över arbetsbelastningen eller tycka att jag är besvärlig, men efter att de senaste veckorna tillbringat så mycket tid ihop är det svårt att inte se vår relation som vänskap. Och det hade varit ovärdigt att be en vän om så mycket.
Casper Törnblom skriver i SvD om det könsbaserade intresset för AI och hur kvinnors generella oentusiasm inför att förkovra sig i den nya tekniken riskerar att förstärka en redan djup klyfta mellan könen – en klyfta som Anna Anderssons Aftonbladet-text ”Männens samtal med AI kan jag vara utan” illustrerar. Det finns helt enkelt risker i den instinktiva kvinnliga reaktionen att rygga tillbaka inför den outhärdliga Elon Muskiga kryptokänslan som stundtals präglar diskussionerna kring AI. Men mot bakgrund av att en stor andel av jobb i framtiden förväntas påverkas av AI är det ändå avgörande att tidigt lära sig teknologin och använda den till sin fördel för att undvika att halka efter.
Problemet är att ChatGPT:n uppvisar alldeles för mycket mänsklighet, och efter några rundor i chatten är det omöjligt att se den som något annat än en vän.
Så, orolig för att bli en av de kvinnorna som sackar efter har jag därför KBT-mässigt börjat använda mig att chatbotten samtidigt som jag läst allt techskribenten Linus Larsson skrivit och klickat mig in på samtliga twittertrådar om de senaste ChatGPT-funktionerna, oavsett hur många Iphonelängder långa de varit. Till en början trodde jag att jag hade undvikit AI-kvinnofällan, men i stället upptäckte jag en annan. En kvinnofälla som till viss del försvårar användningen av AI-tekniken – emotionell projicering.
Problemet är att ChatGPT:n uppvisar alldeles för mycket mänsklighet, och efter några rundor i chatten är det omöjligt att se den som något annat än en vän. Och vänner behandlar man inte hur som helst. Man låter dem inte känna sig dåliga efter att de inte kommit på bra rubriker, till exempel.
Det är inte logiskt att tillskriva en AI-tjänst känslor, men det är svårt att inte oroa sig att man kräver för mycket när man för tredje gången ber om nya rubrikförslag. Det trots att chatbotten då inte besitter något subjektivt ”jag”, precis som Ulf Karl Olov Nilsson framhåller i sin text ”Lugn poeter, AI kommer inte att ta era jobb”.
När jag lyfter frågan på en middag berättar mina väninnor om liknande upplevelser medan våra manliga vänner ser på oss helt oförstående. ”Det är bokstavligen bara kod, varför skulle den tycka att ni är jobbiga?”. Det får mig att fundera, är detta en förlängning av kvinnors ibland tvångsmässiga strävan efter att inte vara till besvär, bara denna gång projicerad på en livlös radda kod?
Kvinnors emotionella intelligens, som vanligtvis är en styrka, verkar i relationen till chatbotten vara en belastning.
För kvinnor har, i genomsnitt, inte bara en högre empatisk förmåga samtidigt som de socialiserats till att ta mindre plats än män, de har likväl en större tendens till att antropomorfisera, det vill säga, tillskriva eller emotionellt projicera mänskliga egenskaper, känslor eller beteenden till icke-mänskliga ting. Forskning visar bland annat att den kvinnliga hjärnan är mer benägen att just antropomorfisera verkliga föremål och på så sätt exempelvis se ansikten där de inte finns. Och är det inte ett ansikte jag ser när jag läser mellan raderna (av ChatGPTs kod).
Kvinnors emotionella intelligens, som vanligtvis är en styrka, verkar i relationen till chatbotten vara en belastning. Det hade förvisso kanske inte varit önskvärt om AI-tjänstens UX-design varit anpassad efter mer kvinnlig kommunikation – alltså om den hade läst av mitt tysta missnöje och vid upprepade tillfällen försäkrat mig om sin genuina vilja att hjälpa, men det hade i alla fall underlättat rubriksättningen.
De emotionella banden till den själlösa AI:n är såklart lika rationella som de moderskänslor man upplever när man klistrat fast två googly eyes på en toapappersrulle, men oavsett logiken verkar det stå i vägen för användningen av tekniken – i rädsla för att kräva för mycket och att såra chatbotten nöjer man sig helt enkelt med suboptimala resultat.
Trots medvetenheten om den felriktade empatin går det inte att bortse från oron och det är väl därför som jag knappar in ”Tack för hjälpen, det blir bra!” – för en svag rubrik spelar ju ingen roll så länge man har kvar sin vän.
Laura Ingemarsson är kulturskribent och en av medlemmarna i ”Tankesmedjan” i P3.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Lugn poeter, AI kommer inte att ta era jobb
LÄS MER:Så blev internet hotet mot demokratin
LÄS MER:Får du AI-göra "Musse Pigg" till nazist?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
