Protesterna i Iran beskrivs som det största hotet mot regimen sedan den iranska revolutionen 1979. Då avsattes landets monark och ersattes med det islamistiska styret som landet har i dag.
I huvudstaden Teheran är protesterna fortfarande intensiva. En som blivit vittne till dem är Masoud. Liksom många andra i Iran vågar han inte ringa av rädsla för att utländska samtal avlyssnas. I stället skickar han ljudfiler via en krypterad meddelandetjänst som GP har översatt.
– Man kan dela upp tiden i ett före och ett efter att Mahsa Amini dog, säger Masoud.
Under drygt två månaders tid har tusentals människor tagit till gatorna för att protestera över att den 22-åriga kurdisk-iranska kvinnan Mahsa Jina Amini dog efter att ha gripits av landets moralpolis, anklagad för att ha burit sin slöja på fel sätt. Protesterna har vuxit i styrka och många uttrycker ilska över den iranska regimens förtryck
Hittills har minst 300 personer dött, sex personer har dömts till döden och otaligt många fler har skadats eller gripits, vilket bland annat Reuters har rapporterat om.
– Folket har förändrats. Man är inte samma person som man var innan Mahsas död.
Masoud beskriver Mahsa Jina Aminis död som en gnista som tändes i hennes hemstad Saqqez och som sedan spred sig som en löpeld genom landet. Nu brinner en eld som inte går att stoppa.
– Människorna här har blivit mer orädda. Och starkare. Mer känslomässigt öppna. Förr pratade man inte så mycket om det, men den här gången är det annorlunda. Nu tror man på en revolution, säger han och fortsätter:
– Det är en känsla man får när man går ut och pratar med folk, det är det alla pratar om. Att det ska bli som en fransk eller rysk revolution. Eller som Berlinmurens fall.
Antingen faller regimen – eller så blir den våldsammare
Ardavan Khoshnood, docent och universitetslektor på Lunds universitet som forskar om Iran, delar uppfattningen om att det finns en önskan om revolution i landet.
– Att protesterna nått sådana nivåer där regimen skjuter till och med barn som deltar i protesterna tror jag har visat ganska tydligt att någon form av kompromiss inte går att nå.
Bland annat The Guardian har rapporterat om att minst 58 barn har dödats under de två senaste månaderna. Om regimen känner att de inte får kontroll över protesterna så tror Ardavan Khoshnood att det finns en stor risk att våldet kan komma att eskalera, och att många fler får sätta livet till.
– Det handlar inte om att man vill ha lite reformer här och var. Lyssnar man till vilka slagord som demonstranterna använder så hör man att de vänder sig mot hela regimen, säger Ardavan Khoshnood och fortsätter:
– Och för regimens del, om den skulle tillåta utökade friheter inom vissa områden skulle det inte vara en islamisk republik längre, därmed förlorar den hela sin legitimitet.
I sitt senaste tal sa Irans högsta ledare Ali Khamenei att man måste återfå lugn och ro i landet igen, vilket Khoshnood menar kan tolkas som ett ”grönt ljus” till landets väpnade styrkor att ta i med hårdhandskarna.
– Antingen fortsätter protesterna tills att regimen faller, eller att vi kommer se en regim som går in med det som de har för att kuva ner demonstranterna fullständigt. Även om det innebär att blod måste flyta.
Men att regimens fall väntar precis runt hörnet tror Khoshnood är osannolikt.
– Att tro att det går på ett par månader eller ens ett år är fel, säger Ardavan Khoshnood.
Det här behövs för att en revolution ska bli av
Rouzbeh Parsi, programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet vid det Utrikespolitiska institutet, säger att det är stort att protesterna hållit i sig så länge som de har. Tidigare har regimens våld luckrat upp demonstrationerna och tvingat folket att återgå till vardagen.
Trots att säkerhetspolisen slagit hårt mot demonstranterna har det inte avskräckt dem i den utsträckning som staten hoppats på.
– Själva repressionen kan också generera en motreaktion, att folk blir mer förbannade och vill visa att de inte kan skrämmas till tystnad, säger Rouzbeh Parsi och fortsätter:
– Utmaningen framöver är att börja formulera vad de vill uppnå. Hur mycket mod man än visar genom att protestera så måste någon börja formulera konkreta krav.
Det finns ingen organisation eller ledarfigur som människor kunnat ställa sig bakom. De kravformuleringar som hittills hörts runt om i landet har varit spridda: man vill se en förändring i landet, många vill att de strikta lagarna som reglerar kvinnors rättigheter ska förändras, man vill ha större möjligheter till yttrandefrihet och vissa vill att regimen bara rätt och slätt ska störtas.
Men Rouzbeh Parsi menar att det är svårt att förutsäga hur och när en revolution kan ske, särskilt när det handlar om auktoritära stater.
– De är segare än många vill tro att de är. Man tänker att det ska finnas en bristningsgräns för hur vidrigt det kan bli och att det måste finnas konsekvenser. Men i verkligheten funkar det inte alltid så.
Ungdomarna växte upp med regimens regler – nu gör de uppror
En anmärkningsvärd aspekt med protesterna är hur mycket unga människor det är som tar till gatorna för att uttrycka sitt missnöje.
– Utan tvekan så är det de ungas protest, säger Ardavan Khoshnood.
– De har inget att förlora. De ser ingen framtid för dem i Iran. De säger att ”just nu lever vi inte, vi överlever, så det spelar ingen roll om vi får sätta livet till.”
Ardavan Khoshnood menar att det innebär en oro för regimeliten att ungdomarna nu vänder sig emot dem på det här sättet.
– De har gått i regimens skolor och vuxit upp med deras värderingar och propaganda. De har levt med en enorm informationscensur som begränsade tv-kanaler och filter på internet, men så kommer de ändå ut och protesterar mot regimen. Det är ett enormt slag mot hela den islamiska republiken, säger Ardavan Khoshnood och fortsätter:
– I 43 år har regimen gjort en tyrann av den tidigare shahen av Iran och allt han stod för. Och nu ser vi ungdomar som fötts decennier efter hans död som vill tillbaka till hans tid.
Så styrs Iran
Mellan år 1978 och 1979 inträffade den Iranska revolutionen, där den iranska monarken Mohammad Reza Pahlavi störtades och ersattes av en islamistisk regering.
Då tillsattes Ruhollah Khomeini som landets högsta ledare, som dog tio år senare. Han valde Ali Khamenei som sin ersättare, som har varit landets högsta ledare, ayatollah, sedan dess.
Under Khomeinis och Khameneis styre har landet genomgått radikala förändringar. Sharialagar infördes i landet, vilket innebar striktare klädkoder för både män och kvinnor.
Källa: Britannica.nu
Så många har dömts till dödsstraff – risk att fler döms
I början av november röstade 227 av Irans 290 lagstiftare för ett beslut om att dödsstraff ska kunna utdelas till dem som begått ”allvarliga brott mot staten”. Det innebär att regimen kommer att kunna döma demonstranter till döden, om de anser att de begått ”korruption på jorden” eller fört ”krig mot gud”.
Hittills har sex personer dömts till dödsstraff – och experter oroar sig för att den siffran kan komma att stiga. De som fångats på film när de gör uppror mot säkerhetsvakterna eller polisen kan komma att identifieras och åtalas.
I mitten på november började felaktig information spridas på sociala medier att alla de 15 000 personer som gripits i samband med protesterna dömts till döden. En av de som delade en tweet med den informationen var Kanadas premiärminister Justin Trudeau, något som Rouzbeh Parsi tycker var ”korkat och oprofessionellt”.
– Regimen har redan dömt sex personer till döden. Det framstår då som ”futtigt” och drunknar i den här upphaussade hysterin om att 15 000 personer ska ha dömts till döden på en helg, när det finns faktiska övergrepp som behöver rapporteras, säger Rouzbeh Parsi.
Även om de som gripits kan åtalas för att ha begått brott som kan straffas med döden tror han inte att regimen kommer att kunna utfärda, än mindre verkställa, dödsstraff för 15 000 personer. Däremot tror han att den iranska regimen kan komma att vinkla bevismaterial utifrån sina egna politiska behov.
– Staten kommer att försöka dra alla demonstranter över en kam genom att peka på de som de kan bevisa har använt våld mot säkerhetsstyrkorna, särskilt i de fall där poliser dödats. Det blir ”lågt hängande frukt” att kunna döma dem för att också visa de egna säkerhetsstyrkorna att staten tar deras liv på allvar, säger Rouzbeh Parsi.
Ardavan Khoshnood menar att det är viktigt att länderna utanför Iran fortsätter att trycka på mot regimen för att markera och fördöma deras handlingar.
– Om regimen avrättar de som hittills dömts till döden utan att det möts av några konsekvenser från omvärlden så finns det ingenting som kan stoppa regimen från att fortsätta med avrättningarna, säger Ardavan Khoshnood.
Masoud säger att det märks i landet att protesterna nått till så många städer, även utanför Iran.
– Vi känner en samhörighet, diasporan som lever utanför Iran vill också ha en revolution. Det är fler röster som hörs.
Enligt Masoud är det som folket i Iran vill uppnå att få bort kravet på att bära sjal, att uppnå en större ekonomisk frihet och en större yttrandefrihet.
– Det vi alla hoppas på är att vi ska få en bättre och lyckligare morgondag.
GP har valt att inte gå ut med efternamn eller bild på Masoud för att skydda hans identitet.
LÄS MER:Uppgifter: Irans kurder dödas systematiskt
LÄS MER:Polis i Iran misstänks ha skjutit mot och misshandlat människor
