Kommunisterna ville väl, men det blev fel. Stalin förvanskade Lenins goda intentioner. Sovjetunionen under Stalin räddade i alla fall Europa från Hitler och fascismen. USA hade och har också sina brister.
Vi känner väl till den ryska officiella historieskrivningen, som fortfarande och i allra högsta grad präglar den nationella identitet Moskva vill inpränta och förmedla.
Det är i stort sett samma bild som lärts ut i svenska skolor till flera generationer. Påståendena är dock skeva för att inte säga direkt missvisande.
Röda arméns seger över Hitlertyskland har skymt det faktum att Sovjetunionen under merparten av Stalins 30 år vid makten (1924-53) hade mer gemensamt med Hitlertyskland än motsatsen. Miljontals människor i arbetsläger, miljontals döda till följd av statligt våld, ett officiellt förhärligande av kriget och lögnen. Sovjetsamhället utmärktes av militarisering, centralisering och övervakning. Planekonomin var i hög grad en krigsekonomi och en del av kontrollen över undersåtarna. Både människor och natur föll offer för systemets rovdrift.
I ett samhälle där individen har noll värde har även sanningen noll värde. I grenen förljugenhet – både internt och externt – var möjligen kommunisterna allra värst, även om de också hade längre tid på sig att visa upp den jämfört med fascisterna.
Bara i området Kolyma vid Norra ishavet vistades 3,5 miljoner fångar mellan 1932 och 1953 uppdelade på 125 läger. En halv miljon av dem överlevde. Den brittiske historikern Robert Conquest menade redan på 1970-talet att Gulaglägren i Kolyma var att betrakta som dödsläger. Det är en ståndpunkt som fått ett allt starkare stöd i takt med att arkivmaterial tillgängliggjorts. Sammantaget föll 25 miljoner människor offer för den sovjetiska terrorn mellan 1932 och 1953.
Det var vanliga ryssar, judar, polacker, balter med flera som arbetade ihjäl sig i Gulag. Historikern och Rysslandskännaren Kristian Gerner tar Gulag som utgångspunkt i sin beskrivning av Sovjetunionen. Gulag var inget undantag i marginalen, utan kärnan i systemet.
Nazisternas Förintelse är förstås unik i sin utstuderade rasism och metodik. Men det får inte förleda oss till tron att Stalins Sovjet i grunden skulle varit ett mindre totalitärt land än Nazityskland. Det var det inte. Den mest avgörande skillnaderna var att nazisterna skoningslöst förföljde olika minoriteter, medan i Sovjet vem som helst kunde deporteras eller skjutas. Det krävdes mycket lite, ibland bara ett förfluget ord, att komma för sent till jobbet eller bara misstanken att man var skum på något sätt. Sovjetunionens helvete är bara inte tillräckligt skildrat i väst. I de tidigare ockuperade länderna i öst- och Centraleuropa är medvetenheten betydligt bättre.
Terrorn, lägren och morden kan inte heller bara kopplas till Stalin som person. Redan Lenin och de tidiga bolsjevikerna kring honom visade prov på total känslokyla för människoliv, i både ord och handling. Präster, munkar och nunnor torterades på utstuderade sätt till döden av bolsjevikerna: brändes levande, korsfästes, spolades till is, kokades levande, fick äta smält bly och så vidare. Berömd är Lenins order att skjuta och forsla bort några hundra prostituerade.
Det Stalin gjorde var att systematisera och institutionalisera det människoförakt som präglade bolsjevikernas kamp mot ”det borgerliga samhället”, en kamp som innebar att alla ”odugliga element” och oliktänkande, eller potentiellt oliktänkande skulle rensas bort. Både metoderna och målsättningarna har på denna punkt klara likheter med nazisternas.
I och med Stalins död 1953 förändrades Sovjet till något annat. Det förblev en totalitär stat, men inte något som längre gick att jämföra med Nazityskland. Till skillnad från Tyskland behövde dock aldrig Sovjet och dess arvtagare Ryssland på allvar göra upp med sin historia. Sovjets fall 1991 var inget ”Stunde Null” som i Berlin 1945. Det blev aldrig någon Nürnbergprocess mot de skyldiga. Aldrig någon riktig upprättelse för offren. I stället har Vladimir Putin lyckats etablera en formlig dödskult kring Sovjets seger i andra världskriget, där de som föll döda för tyskarnas kulor spelar en central roll, medan de som dödades av den egna regimens kulor helt förtigs. Ondskan har förlagts någon annanstans. Självkritiken är däremot helt frånvarande. Pansarvagnarna som rullar i bakgrunden på Röda torget är inte tänkta att väcka tanken till reflexion.
Man kan hävda att Moskva inte har gjort upp med sin egen fascism. Men det är att indirekt bekräfta Moskvas världsbild. Moskva har bara aldrig gjort upp med sitt eget människoföraktande kommunistiska arv.
