Något spektakulärt har hänt i Hollywood, och då måste händelsen givetvis tröskas några varv i den svenska kulturdebatten.
Det var på Oscarsgalan i helgen som skådespelaren Will Smith tog sig upp på scenen och gav programledaren Chris Rock en hurring efter att den senare dragit ett skämt om den förres hustru Jada Pinkett Smith.
Will Smith träder ”rakt in i en skadlig manlighetsnorm”, skrev Jens Liljestrand i Expressen (28/3). En ”uppvisning i toxisk maskulinitet” enligt DN:s Helena Lindblad (28/3).
Det är svårt att inte hålla med. Att nita någon i direktsänd tv är knappast manlighetens vackraste ögonblick.
Ändå är det något trött över reaktionerna. Toxisk maskulinitet och destruktiva manlighetsideal, mansplaining, killgissningar och kränkta heterosexuella män… Allt detta har analyserats om och om igen.
En som tröttnat på tugget är modelektorn Philip Warkander, som i Expressen (30/3) frågar sig varför det på motsvarande sätt aldrig talas om ”giftig” kvinnlighet och destruktiva kvinnonormer. Männen klagas det på för jämnan. Sällan, för att inte säga aldrig, är det någon som får för sig att ”dekonstruera” kvinnliga normer.
Vissa skulle säkert påstå att könsmaktsordningen gör att mäns, och inte kvinnors, beteende styr samhället. Och att kvinnor har att förhålla sig till sociala normer, de skapar dem inte. Till exempel: Varför tenderar kvinnor med makt att slå ner på andra kvinnor? Ett vanligt svar är att kvinnor får en så liten del av maktkakan att de måste tävla inbördes. Kvinnors destruktiva beteende är blott en reaktion på manssamhället.
Svaret på frågan om varför ingen pratar om ”toxisk femininitet” är helt enkelt att det inte finns någon sådan.
Men det stämmer inte. Destruktiva kvinnonormer existerar. Social exkludering, verbal mobbning och intolerans mot avvikare kan sägas vara motsvarigheten till ”mansplaining” och mäns statusjakt. Ändå är det sällan eller aldrig någon i offentligheten som analyserar dessa fenomen. Varför?
LÄS MER: Dåligt att EU tvingar Sverige att införa könskvotering
Kanske för att kvinnan fortfarande betraktas som natur medan mannen är kultur. Kvinnan är reaktiv, mannen är aktiv. Trots att det är en uråldrig misogyn uppfattning har den hängt kvar, eller kanske gjort comeback, under feministisk täckmantel. Inte minst de senaste årens menskonst och kroppsaktivism är ett tecken på det. Kvinnan är främst kropp.
Mannen är däremot en kulturell varelse vars agerande skapar de normer som råder i samhället och kan därmed kritiseras. Kvinnan å sin sida skapar ingenting. Inga normer, inga kulturella fenomen och beteendemönster, ingenting värt att dekonstruera och kritisera. Kvinnan mest bara är.
Den naturliga, menstruerande kvinnan som vi sett i samtidskonsten är förvisso god – här gömmer sig en civilisationskritisk idé om det naturliga som det genuina och goda – medan den kulturella mannen är ond, genom sitt upprätthållande av patriarkatet. Faktum kvarstår dock. Mannen har förmåga att skapa medan kvinnan är fast i sitt (i och för sig goda) naturliga väsen.
Men kvinnor är precis som män aktiva skapare av kultur och normer. Bra som dåliga. Det kanske kan låta kontraintuitivt. Men det är först när vi kan identifiera och kritisera destruktiva kvinnonormer, på samma sätt som vi i dag ältar skadliga mansnormer, som vi har uppnått en sann jämställdhet där kvinnor ses som ansvariga subjekt. För det är först då vi erkänner att kvinnor formar samhället lika mycket som män.
LÄS MER: Normkritiken skapade vilsna män
