Den ryska belägringen av Mariupol, en stad av Göteborgs storlek vid Svarta Havs-kusten, kommer att gå till historien som ett av de blodigaste och mest hänsynslösa människorättsbrotten sedan andra världskriget.
Angreppet befinner sig i samma kategori som bombningarna av Groznyj (2000) där omkring 7000 civila dog. Det var Putin som avslutade belägringen av den tjetjenska huvudstaden genom att jämna den med marken. Samme ryske president som gav Assadregimen det luftunderstöd som behövdes för att till slut knäcka staden Aleppos försvar i Syrien.
Det som sker i östra Ukraina är ingen engångsföreteelse. Att Putin inte skyr några medel är känt sedan tidigare. Då tittade världen bort, men det går inte längre.
Mariupol är inte strategiskt avgörande. Staden kan rundas. Den ryska regimen har helt enkelt fattat ett beslut att staden ska intas till vilket pris som helst. Drönarfoton visar en fullkomligt ödelagd stad. Människor har begravs i rasmassor eller dött av splitter.
Rysslands krig mot Ukraina har varat i lite mer än en månad. Den snabba ”aktion”, som var Putins ord för att beskriva invasionskriget har utvecklats till ett belägringskrig. Och det som började med påstådd ”avnazifiering” av Ukraina har förvandlats till en konflikt av en ”existentiell natur” för Ryssland. Den förskjutningen spelar roll – med sådana ord mobiliserar Putinregimen den egna befolkningen för en längre konflikt.
Den ukrainska huvudstaden Kiev hotas däremot inte längre på allvar av att bli intagen av ryska armén. Tvärtom ser vi ukrainska motanfall. Den väntade ryska attacken mot hamnstaden Odessa tycks heller aldrig komma. Däremot kan den ukrainska armén i Donbass bli helt avskuren från resten av landet. Det är inga obetydliga styrkor.
I takt med att det går sämre för Putin skruvas intensiteten i både retorik och handling upp. Priset för det ryska misslyckandet att få till ett snabbt avgörande har den ukrainska civilbefolkningen fått betala. Terrorbombardemang av det slag som drabbat Mariupol är ett tecken på att Putin tappat tålamodet.
Den ryske presidenten vill, inför en eventuell vapenvila, tillskansa sig så mycket terräng som möjligt, även om det inte var vad han ursprungligen föresatte sig, vilket var att avsätta Ukrainas folkvalda regering och förvandla landet till en rysk lydstat. Men Ukraina försvarar sig tappert.
Att räkna ut den ryska armén, trots dess många misslyckanden, vore dock att blanda ihop förhoppningar med verkligheten. Det finns gott om stridskraft kvar, inte minst för att fortsätta med artilleribeskjutning och raketanfall av det slag som drabbat Mariupol. Putinregimen har redan förlorat i stort sett allt vad gäller handel och förbindelser med väst – ytterligare brutalitet kostar nästan inget.
Det som utvecklas framför våra ögon är således ett längre krig, likt kriget i Donbass som pågått sedan 2014, men nu på en betydligt längre front. Det gäller därför att förbereda sig för vad det innebär ekonomiskt, humanitärt och militärt. Ukraina kommer att behöva stöd, länge. Att den svenska regeringen beslutade om ytterligare en hjälpsändning av pansarskott är utmärkt.
Ukraina har ett par fördelar som andra tidigare, av Ryssland, invaderade länder saknat. Landet gränsar till fyra EU-länder: Polen, Slovakien, Ungern och Rumänien. Det gör att förnödenheter och militärt materiel kan föras in obehindrat. Ukraina backas upp av hela Västvärlden ekonomiskt.
Sanktionerna då? De kommer inte att få någon omedelbar militär verkan. Ryssland kommer att lida brist på alltifrån reservdelar till civila flygplan och digital infrastruktur. Det påverkar militärens möjlighet till förstärkningar. Ryssland kan visserligen handla med Kina och Indien. Men det kommer att kosta att stå bortanför västvärldens ekonomiska system. Nästan varje dag hamnar dessutom ytterligare oligarker och till Putinregimen närstående personer på sanktionslistan.
Men det finns ännu gott om hål i sanktionerna. Rysslands huvudexport, olja och gas, omfattas exempelvis inte. Tyskland köper trots den skarpa tonen mot Moskva fortfarande dess olja.
Och vissa företag, företrädesvis franska, väljer envist att fortsätta med sin verksamhet i Ryssland. Men listan blir allt kortare. Sammantaget är sanktionerna en helt nödvändig hävstång som behövs vid en förhandling mellan Ukraina och Ryssland om vapenvila och på sikt fred.
Men inte heller när freden till slut kommer finns ingen återvändo för dagens Ryssland in i det internationella systemet. Det kan bli en tillstånd där det råder avsaknad av krigshandlingar. Men det går inte att återgå till något ”normalläge” i vilket Putin välkomnas in i möblerade rum.
Tiden då Angela Merkel kunde försöka stå på god fot med den ryske diktatorn är över. Det kommer att innebära höga priser vid bensinpumpen och eventuellt en ekonomisk recession. Men det är ett pris Europa måste vara villigt att betala. Det nya kalla kriget ser vi bara början på.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
