Varför blir det vanligare att svenska studenter med utländsk bakgrund sveper in sig i sina förfäders flaggor, istället för svenska flaggan? Det undrar socialdemokraternas Nalin Pekgul i Expressen som samtidigt slår fast – som vore det sanning – att det innebär ett avståndstagande från Sverige. Det är inte fakta, men det är en hypotes byggd på magkänsla. Samma magkänsla skulle kunna påminna om att de flesta av oss blir flaggviftande och sill-vurmande svenska patrioter så fort vi tar två steg utanför landets gräns. Men magkänslor är sällan ett särskilt bra sätt att förstå världen och samtiden. Så låt oss istället använda den forskning som finns och sätta den i en kontext som är särskilt aktuell.
En av Tysklands bästa fotbollsspelare de senaste åren heter Mesut Özil. Men han kommer inte vara på plan när Tyskland spelar sin första EM-match på tisdag. Trots att han skulle kunna varit självskriven i det tyska landslaget har han inte dragit på sig en landslagströja sedan 2018. Det handlar inte om att “avståndstagande” från Tyskland, utan att han inte står ut med den typen av ifrågasättanden. När Özil gjorde en bra match, var han tysk. När han gjorde en dålig var han turk. Özil är tredje generationens invandrare. Hans farfar kom till Tyskland med den stora vågen av gästarbetare från Turkiet på 60-talet. Özil är alltså tysk i två generationer – men var fortfarande turk i allmänhetens ögon. Det finns nyanser till det där, som att Özil ställt upp på bilder med Turkiets kontroversielle president. Men i grunden handlar det om att ett ständigt ifrågasättande var hans nationella lojalitet ligger.
I många länder har andra och tredje generationens invandrare lättare att känna sig mer hemma i sina förfäders länder, än landet de är födda i.
Sedan 60-talets arbetskraftsinvandring har gruppen turkar i Tyskland varit stor. De har skapat ett parallellt samhälle och flera andra generationens tysk-turkar har inte lärt sig tyska. Trots det kan samma personer driva framgångsrika företag, även om de då nästan helt är riktade mot andra tysk-turkar i landet. De bor i Tyskland, men lever med turkar.
Ungefär samtidigt som Mezut Özil klev av landslaget publicerades en studie som visade på hur stort utanförskapet i landet var: Fler tyskturkar kände sig mer hemma i Turkiet än i Tyskland. Men kanske ännu allvarligare och viktigare för den här texten: Andra och tredje generationens tyskturkar identifierade sig mer med sitt hemland, än deras invandrande förfäder. Personer som alltså är födda i Tyskland, kanske i flera generationer, identifierar sig starkare med ett land de kanske turistar i någon gång om året, än med det land som fostrat dem. Vad beror det på? 2018, efter Özils avgång, gick debattvågorna höga. I NBC intervjuades en kanadensisk forskningsföreståndare och berättade att problemet inte var unikt för Turkiet. I många länder har andra och tredje generationens invandrare lättare att känna sig mer hemma i sina förfäders länder, än landet de är födda i. De har inte kontrasten av att lämna ett lands fattigdom för att annat lands välstånd, men vet däremot vad det innebär att växa upp i land som i teorin är deras, men i praktiken innebär ett dagligt ifrågasättande av lojalitet, nationalitet och identitet. När de gör något dumt reduceras de till sin etnicitet, men när de gör rekord i höjdhopp är de plötsligt en del av det pursvenska idrottsundret.
Kanske är det också så vi ska förstå att svenska studenter springer ut från gymnasieskolan insvept i andra nationers flagga. För att det är lättare att identifiera sig med ett ursprung ingen någonsin försöker ta ifrån en.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
