Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Emanuel Karlsten
Emanuel Karlsten

Emanuel Karlsten: Behärskar Duplantis våra svenska seder?

Det finns något rörande i Sveriges omedelbara kärlek till Armand Duplantis. Efter 20-åringens dubbla världsrekord i stavhopp tycks det inte finnas någon hejd på kärleksförklaringar. Nu är han “vår” Duplantis. Han som knappt ens bott i Sverige, än mindre behärskar våra seder. Äter han sill? Har han kaviar på mackan? Fattar han charmen med Kalle på jul?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För bara drygt fyra år sedan tävlade Duplantis – som har dubbla medborgarskap - för USA. Men han är ju himla bra i stavhopp, så skulle han inte kunna tänka sig bli svensk? Sverige försökte muta. Erbjöd hans amerikanska pappa en plats i landslagets tränarstab. Kan du komma nu, store stjärna? Armand Duplantis tackade ja. Några medaljer och två världsrekord senare älskar vi honom. Rasister, nazister, diskbänksrealister och journalister förenas: “Mondo”, vår näste Jerring! Trots att Duplantis knappt kan säga en hel mening svenska. “Språkkrav för att bli Svensk medborgare, är inte det ganska självklart?” kampanjade moderaternas Ulf Kristersson för ett år sedan. Men det gäller såklart inte om du är bra på att hoppa pinne.

Har någon någonsin integrerats så snabbt in i svenska hjärtan? Har någon som knappt alls är svensk blivit svensk så snabbt? Det är inte utan att man funderar på om vi hittat ett recept för snabbspår in i svenska samhället.

Ludmila Engquist älskades så länge hon presterade

Kanske borde Migrationsverkets första kontrollfråga inte handla om asylskäl, hot och flykt, utan “Vad tar du i stavhopp?”. Kanske borde myndigheten överväga en talangjury. Ett bord med Alexander Bard där invandraren kan passera och visa att man kan hoppa jättehögt, måla superfint eller spela jättebra. “Du ska inte fly, du ska vara här och spela in killer-hooks”, skulle Bard ropa. Agnarna skiljas från vetet, guldbiljetter delas ut för snabbspår in i svenska samhället.

Så kan man skämtsamt tänka.

Sen kan man tänka på Ludmila Engquist.

Och då blir det inte roligt längre.

Häcklöparen Ludmila Engquist älskades så länge hon presterade. Politiker satte tryck på dåvarande Invandrarverket, skynda på, hon ska bli svensk! Det blev hon. Och för varje guld kändes hon ännu mer svensk. Sen åkte hon fast för doping och då var hon plötsligt bara invandrare. Otacksam, parasitisk.

Sådär kan vi ju inte hålla på.

Inte lika lätta att älska

Det är roligt att Duplantis nyttjar sitt medfödda medborgarskap och tävlar för Sverige. Det är roligt att Duplantis gör världsrekord. Men det gör inte hans svenskhet större. Han var lika mycket och lite svensk förut när han bara var tonåring som knappt kunde svenska.

Alltså precis som en del invandrare i Sverige.

Men de verkar inte lika lätta att älska eller acceptera. Förrän de sätter världsrekord.