När Helmon Solomon går ut tillsammans med sina vänner känner hon att allting tittas på.
– Vi är så medvetna om blicken som alltid vilar på oss. Det är den som gör en låst och endimensionell. Det finns något ofritt i att vara en svart kvinna eftersom du alltid riskerar att hamna i ett fack, reduceras som individ och i stället bara bli betraktad som en högljudd störig person på klubben, en hysterika, säger hon.
Att ständigt vara i något slags beredskap gör henne ofta utmattad. Hon är alltid beredd på att behöva försvara något, bli arg på något eller stänga av något.
– Det är klart som fan att man blir trött. Och det slår brett: jag jobbar på Folkteatern och känner så här. Men det kan lika gärna handla om unga personer som kastar stenar mot en polisbil. Det är också en protest, inte så långt ifrån min egen.
Hade en roll i ”Dogville”
Det börjar hösten 2018 med ett medarbetarsamtal på Folkteatern i Göteborg. Helmon Solomon har haft en roll i ”Dogville”, hennes första uppsättning sedan examen från Teaterhögskolan i Malmö. Nu sitter hon tillsammans med teaterns konstnärliga ledare, Frida Röhl, och pratar om framtiden. Helmon har just gläntat på dörren till sin skådespelarkarriär, men det är inte känslan av förväntan och iver hon förmedlar. Det är rädsla.
– Jag var så låst, utvecklades inte och var rädd för stora scenen. Jag behövde göra mig fri från min idé om vad det är att vara en skådespelare, för jag märkte att jag blev alldeles liten i det här rummet, säger hon.
LÄS MER:Vacker brutalitet i Dogville
Helmon Solomon
Ålder: 25 år.
Bor: Andrahandslägenhet i Landala, Göteborg.
Familj: Mamma, pappa, storasyster och lillebror.
Gör: Skådespelare.
Bakgrund: Utbildad vid teaterhögskolan i Malmö och har sedan dess medverkat vid flera föreställningar på Folkteatern i Göteborg: ”Den goda människan i Sezuan” 2017, ”Dogville” 2018, ”Jane Eyre” våren 2019 och "Madame Bovary” som hade premiär i oktober, där hon har huvudrollen. Hennes examensproduktion på teaterhögskolan var ”The mental states of Sweden” i regi av Martin Rosengardten. Hon har också bland annat medverkat i Nobelföreställningen på Sveriges Radio Drama: radioteatern ”En by när mörkret lagt sig” av Kazuo Ishiguro, i regi av Frida Röhl.
Aktuell: Med sin monolog ”Vi går aldrig sönder” på Folkteaterns lilla scen, som hon skrivit tillsammans med Ali Derwash och regisserat med Andrea Edwards. Våren 2020 medverkar hon också i Folkteaterns uppsättning av ”Misantroperna”.
Vi sitter i Folkteaterns foajé och det var här Frida Röhl svarade med att föreslå att Helmon skulle ”slå hål på allt och sätta upp något helt eget”. Det blev ett första frö till monologen ”Vi går aldrig sönder”, som hon nu arbetat med i ett år och snart premiärspelar på Folkteaterns lilla scen.
– Till en början var det svårt att tratta ner vad jag ville berätta, men jag började i andra änden: Vad ville jag inte göra? Och jag kände mig trött på det självklara i att jag skulle gå på scenen och vara någon stark och cool tjej som rasifieras. Vara tuff och feministisk, säger hon.
Samtidigt var det just dessa frågor hon ville vara i. Feminismen och antirasismen. Att vara en svart kvinna som håller på med konst hade i allra högsta grad att göra med låsningen hon upplevde. Men det var inte kampen Helmon ville porträttera, utan sårbarheten.
– Jag ville inte beskriva hur man gör sig fri utan snarare stanna vid vad som händer när man känner så här. Vad det gör med en. Hur det kan göra en människa paranoid och destruktiv. Den ingången blev mer intressant eftersom det var där jag själv befann mig.
Helmon började titta på kvinnoporträtt i historien, och fann snabbt att det fanns ett sätt att berätta om kvinnor – i synnerhet kvinnor som rasifieras – som kan bli betungande. Man pratar ofta om svarta kvinnor som queens, drottningar, på ett sätt som blir omänskligt, tycker hon.
– De kvinnorna tvingas liksom att bära eller representera något stort, oavsett om det gäller Beyoncé, en kvinnlig rappare eller någon helt annan. I det fängelset tror jag att det finns en massa saker som kan vara ganska smärtsamma. Det är kravfyllt att behöva vara stark och det är ensamt att gå in i ett rum och ständigt föra en kamp med sin kropp, typ.
Det görs många fantastiska föreställningar, men jag tycker att det är problematiskt att det finns en så vit blick på dem, och att mottagaren alltid är vit.
När hon började skriva monologen tillsammans med vännen Ali Derwish, ville hon att den skulle vara något annat än de teateruppsättningar om rasism och feminism som hon sett tidigare. De som alltid skildrar en lyckad berättelse, med en hjälte som övervinner något.
– Det görs många fantastiska föreställningar, men jag tycker att det är problematiskt att det finns en så vit blick på dem, och att mottagaren alltid är vit. Hur skriver man en berättelse som inte är för en vit blick?
”Till er som inte är sorglösa”, skriver hon. ”Som kallas skrämmande innan ni ens har talat. /…/ Ni vars tårar är obekväma, vars depression går obemärkt förbi och vars ångest misstas för dramatiska utspel. /…/ Till er vars mormor gav och gav tills det inte fanns något kvar. Till er vars mamma aldrig litade på någon.”
Personlig monolog
Helmon återkommer till den vita blicken under vårt samtal. Hennes monolog är personlig, men den är framför allt en berättelse om kvinnorna i hennes liv.
– Jag vill bekräfta en känsla jag delar med många av mina vänner. Monologen är en historia om att vara en kvinna som rasifieras, uppvuxen i Sverige, och bottnar i samtal jag haft med dem under många år.
Det är 00-tal i Örebro när Helmon växer upp. Hon tror att den där blicken utifrån började påverka henne redan som ung, som 12–13-åring. I den åldern började hon se att världen kan vara ganska kall, beskriver hon. Och det blev svårt att veta vad i sig själv man ska ändra på när omgivningens ögon dömer och vill förändra en.
– När man inte har verktygen att förstå vilka delar av ens person som är värda att behålla kan man göra misstaget att göra sig av med sådant som är viktigt för ens identitet. Som drömmar. Själv tolkade jag omgivningens syn på mig som tecken på att jag var för kaxig, för synlig, och det fick mig att backa. Jag gjorde mig av med de personlighetsdragen, säger hon.
Förknippade en kvävande känsla med Örebro
Helmon slutade att prata mest i klassen, att räcka upp handen jämt, att alltid vilja stå på en scen om tillfälle gavs. Det var inte det som uppskattades. Så kändes det i alla fall.
– Till slut blev jag helt lost i det, och började undra vem jag var. Jag blev någon som inte hade något att säga. Någon som inte tyckte något alls.
Under många år förknippade hon den där kvävande känslan med Örebro. Det blev ett krig med staden, byggd på en hel del aggressioner. Men med tiden har hon kommit till insikten att det kanske inte handlade så mycket om Örebro, utan helt enkelt om att växa upp. Att reda i vem man är.
– Det tog ganska lång tid för mig att sluta lyssna så mycket på vad andra tycker. Men nu när jag försonats med Örebro kan jag också se det fantastiska jag fått av staden, och det är teatern och kulturen.
Helmon började i Kulturskolan som sexåring och drogs till all form av scenkonst: dans, körsång och musikaler. Hon plockade ständigt med sig broschyrer hem och visade sina föräldrar vilka kurser hon ville gå. Först den kursen, sen den och den. För mamma Rigat och pappa Berhane var Kulturskolan något avlägset, men de hade alltid ett öppet sinne och var lyhörda för Helmons drömmar.
Jag blir berörd av att se hur tighta vi blev som familj för att de två var nya som föräldrar, nya i Sverige, och vi barn var nya i världen.
I en film från slutet av 1990-talet är det julafton. Det är Berhane som filmar. Kameran sveper fram och tillbaka över Helmon och hennes syskon. De är glada, öppnar julklappar och leker med varann. Helmon ser filmen sommaren 2019 och blir rörd. Berörd. Filmen visar en annan barndom än den hon hade skapat i sitt huvud i efterhand, bilden där hon låtit Örebro och allt hon dealade med som där tonåring ta över och definiera uppväxten.
– Det var så fint att se oss tillsammans i filmen, se mig själv som ett glatt och fritt barn. Mamma och pappa var så unga och dedikerade. Jag blir berörd av att se hur tajta vi blev som familj för att de två var nya som föräldrar, nya i Sverige, och vi barn var nya i världen. Vi byggde verkligen en tillvaro tillsammans.
Ensam i sin längtan efter teatervärlden
Örebro var den första svenska stad som Helmons föräldrar bestämde sig för att stanna upp och skapa ett hem i. Det var 1989. De var 19 och 21 år och hade lämnat kriget i Eritrea. Under åren som följde kom dottern Milon, Helmon och lillebror Simon. Berhane hade en kiosk i centrala Örebro under hela Helmons uppväxt, och började senare jobba som hemspråkslärare och tolk. Rigat är undersköterska.
– Det fanns liksom en frihet i vår familj som kom av att inget var förutbestämt. Alla möjligheter var öppna eftersom det inte fanns några färdiga spår för oss att vandra i. Mitt intresse för teater var sjukt främmande för mamma och pappa, men det fanns alltid en nyfikenhet hos dem, säger Helmon.
Föräldrarna sökte sig själva fram i tillvaron och funderade på vad de ville göra med sina liv. Speciellt Helmons pappa, som drömde om att skriva. Det gjorde att miljön i hemmet blev väldigt tillåtande, och i dag känner sig Helmon privilegierad över att ha föräldrar som är så uppmuntrande och stolta över det hon är och gör.
Under hela uppväxten fortsatte hon att plocka med sig broschyrer hem från Kulturskolan. Ändå var det som om insikten att man kan jobba med att stå på scen, att den världen och vägen är möjlig, aldrig riktigt slog henne. Under gymnasietiden på Risbergska skolan fanns det en teaterlärare som bara antog att Helmon älskade teater och ville jobba med det i resten av sitt liv. Det var första gången hon förstod att hon kunde göra det.
– Den världen var så långt ifrån min uppväxt och vänskapskrets då. Jag var väldigt ensam i min längtan efter att få en doft av teatervärlden. Men när läraren väckte de tankarna föll allting på plats.
Helmon är 19 år när hon flyttar från Örebro och börjar på en taldramatisk linje på Wendelsbergs Folkhögskola i Mölnlycke. Hon hade börjat söka till folkhögskolor sista året på gymnasiet när hon såg att någon som gick året över henne gjorde det. Och om gymnasiet var att vilja dofta lite på teaterlivet blir folkhögskoletiden snarare att slungas rakt in i det. Här kommer eleverna från teatersammanhang och har drömmar som är färdigformulerade. De vet att de ska söka till scenskolan och har vetat det i många år, medan Helmon bara har googlat snabbt och sett att den finns. Under tiden på folkhögskolan brukar hon åka in till Göteborg och låta sig fängslas av alla föreställningar hon ser på stans teatrar. Sedan söker hon till Teaterhögskolan i Malmö, och kommer in på första försöket.
LÄS MER:Recension: "Madame Bovary – Folkteatern"
Sedan dess har Helmon Solomon varit delaktig i en rad olika teateruppsättningar och projekt. Efter praktiken på Folkteatern i Göteborg 2017 har hon fått ett stort förtroende här och spelar just nu titelrollen i ”Madame Bovary”. Men det är i den egna monologen, på teaterns lilla scen, som hon verkligen fått testa sig själv och utvecklas som skådis och människa.
Jag är i det här rummet nu oavsett hur jag känner mig i stunden, och jag måste tillåta mig att jobba här. Men jag kan vara sårbar och samtidigt äga den sårbarheten.
Andrea Edwards, som medregisserat uppsättningen tillsammans med Helmon, beskriver resan de gjort tillsammans det senaste året. Hon såg snabbt Helmons begåvning, men också hur svårt hon hade att ta för sig i början. Tillsammans gick de in i projektet, repade på teatern, repade utanför teatern när den var stängd över sommaren.
– Jag är dubbelt så gammal som hon, hon är ny och jag erfaren. Just därför har vi lärt varandra väldigt mycket och knutit ett starkt band. Det har varit vackert att vara med om det, säger Andrea.
Helmon själv känner att arbetet med ”Vi går aldrig sönder” har förändrat henne i grunden. Hon är inte så rädd att blotta sig längre, utan släpper lös de mörka känslorna och tankarna fullt ut.
– Det är en sån tillgång att kunna göra det. Som skådespelare måste du ha tillgång till dina olika uttryck, våga gräva i dig själv och saker som händer runt dig, säger hon.
– Jag är i det här rummet nu oavsett hur jag känner mig i stunden, och jag måste tillåta mig att jobba här. Men jag kan vara sårbar och samtidigt äga den sårbarheten.
