I sista delen av ”Superlokalt” är vi tillbaka där vi började, nästan. Från starten i Lundby har GP rört sig genom staden för att återvända till den gamla kyrkbyns granne – Biskopsgården. I vad som en gång kallades ”Sibirien” hittar vi den gärdsgården till Norge, en herrans massa gränsdragning och lekfull arkitektur.
Att gå runt i Biskopsgården är att nästan få nackspärr. Det är så många roliga hus överallt. En liten kulle med några punkthus i grälla färger, eller ett torg som är målat i grönt, en kyrka som ser ut att vara hämtad ur den världsberömda arkitekten Le Corbusiers skissbok. I Södra Biskopsgården har arkitekturen fått fritt svängrum känns det som. I Norra däremot, ser det mer klassiskt ut. Här är det röda tegelhus som dominerar. Och naturen. Den har alltid haft ett finger med i leken i dessa trakter.
Lundbys och Biskopsgårdens historia är tätt sammanflätad. Bara namnet Biskopsgården är hämtat från en faktiskt gård som låg i den gamla kyrkbyn, precis som Länsmansgården och Sannegården, som också vuxit till egna områden.
Biskopsgården låg vid Byalagsgatan, på samma mark där ett äldreboende står i dag. Och det geografiska område som numera benämns som Biskopsgården var den faktiska gårdens utmark. Den lilla bebyggelse som fanns där på 1700-talet var mest små torp, resten ängar och åkrar så långt ögat nådde, berättar Ann-Marie Pettersson, från Lundby hembygdsförening som guidade oss även i Lundby. Hon visar en gammal bild på Sommarvädersgatan där man ser högt gräs, höga träd och en smal grusväg. Samma väg finns kvar i dag, men asfalterad och flankerad av höga hus.
Nu kör bilar där, men förr var det den vägen bönderna tog med korna när de skulle föras upp till bergen för sommarbete. Samma plats, som sedermera blev Norra Biskopsgården, kallades då för Sibirien i folkmun eftersom det låg så långt bort, och det enda som fanns var betesmarker och skog.
– Den gamla kyrkbyn är hela tiden kärnan till allt som blivit här, och det är häftigt. Men Biskopsgården ligger mig extra varmt om hjärtat eftersom det var på den gården som min farfar föddes, säger Pettersson.
Hon har arbetat inom förskolan i Biskopsgården i 40 år och har sett området förändras. Men kärleken till platsen är ännu stark. Biskopsgården är som många andra stadsdelar på ytterkanten av Göteborg ganska missförstådd. Bortom hårda nyhetsartiklar som avhandlar gängkriminalitet och brottsstatistik finns här en stor dos kulturhistoria.
Man ser tydliga inslag av modernismen och att arkitekter försökt följa områdets terräng.
I mitten av 1800-talet var området inom vallgraven i Göteborg helt utbyggt. Därefter behövde man alltså planera och bygga fler stadsdelar utanför vallgraven. Många ploppade upp under den här tiden, som Kungsladugård, Olskroken, Annedal, Landala, och så vidare. Under 1900-talet växte staden vidare, och de yttre gränserna vidgades i olika etapper. 1906 blev Lundby en del av Göteborg och efter andra världskrigets slut började man att se Hisingens potential även som bostadsmarknad, inte bara som en plats för varvsindustrin.
Södra Guldheden började exempelvis byggas 1949 och det var här man hämtade inspiration till Biskopsgården. I Guldheden hade nymodigheter så som skild trafik för olika fordon samt funktionalismens idéer om tillgång till ljus och sol i bostäder fått fäste. Under 1950-talet byggdes flera stadsdelar, inklusive Södra Biskopsgården efter dessa premisser.
I Södra Biskopsgården formades kvarter på ett annorlunda vis, byggnaderna fick lekfulla snitt. Som kvarteret Mistralen på Blåsvädersgatan, eller Biskopgårdens kyrka i vit puts och fria triangelformer, med spetsigt klocktorn, ritad av Johannes Olivegren, och byggd 1961. Man ser tydliga inslag av modernismen och att arkitekter försökt följa områdets terräng.
De mest klassiska byggnaderna för Norra Biskopsgården är däremot trevåningshus i rött tegel och vita balkoner. Uppe vid ”den blå spindeln” syns dessa väl. Man ser även Solvädersbyn, som egentligen är den gamla VM-byn. En by med lite speciell historia.
1995 kom det 1804 deltagare från 192 länder till Göteborg för friidrotts-VM. Staden valde därför att bygga en liten by av bostadsmoduler på Heden för att ge alla dessa besökare ett provisoriskt hem. Modulerna hade i sin tur hämtats från OS-byn i Lillehammar 1994, och efter att världsmästerskapet avslutats kom VM-byn att flyttas igen – till sin nuvarande plats i Norra Biskopsgården. Och där står den alltså än.
Men vad är ”den blå spindeln” kanske några läsare undrar. Det är vattentornet, målat i blått, som ritades av Nils Einar Eriksson. Sedan 1957 har man kunnat se spindeln från många håll i staden. Den tornar upp sig snarare som ett vakt- än vattentorn. Tornet ligger jämte VM-byn, på toppen av Biskopsgården, och alldeles intill skogsmarken Svarte mosse. Inne bland träden finns det flera gömmor. Fornminnen har hittats här, och gärdsgårdar som markerar en viktig avdelning. Redan på 1200-talet blev halva Hisingen svenskt, men den västra sidan av ön fortsatte att tillhöra Norge fram till 1658. I Norra Biskopsgården gick alltså riksgränsen mellan länderna.
– Det finns en lång historia här. Det är speciellt att det är den här delen med Tuve och Lundby, där Biskopsgården ingick, som tillhör Västergötland, medan resten av Hisingen fortfarande är Bohuslän. Att man inte suddat ut gränserna är lite komiskt, att det är kvar sedan Birger Jarls tid, säger Ann-Marie Pettersson när vi blickar ut över den blanka sjön vid Svarte Mosse.
Uppdelningar, avdelningar, särdelningar är vad det här området fått stå ut med genom alla tider. När Norra Biskopsgården byggdes blev det en gräns mellan den Södra och Norra stadsdelen. Vid Eketrägatan ungefär går gränsen till Lundby… Det fanns många planer för Hisingen som det inte blev något av under 1960-talet. Bostäder skulle byggas längs en stadsbana som aldrig kom till, och utan den puttades de nordliga delarna av stadsdelen allt längre bort.
Ville man komma över älven till Hisingen fanns visserligen Götaälvbron tillgänglig från 1939, men först 27 år senare byggdes Älvsborgsbron. Åker man dock den senare kommer man rätt in i Lundby och sedan spatserar man lätt upp till Biskopsgården. I den södra delen finns Vårväderstorget, vackert uppbyggt med kolonner och nymålat lager grön färg på torgets byggnader. Biskopsgården rymmer mycket, det är stort, både till folkmängd och som geografisk plats.
– Jag har mött så många fantastiska människor här, och det smärtar mig att man dömer ut en stadsdel så totalt utan att veta hur det egentligen är. Det finns inte bara en sida av området, säger Ann-Marie Pettersson som bott här sedan slutet på 1950-talet.
Nu är området på väg mot en ny förändring – igen. Biskopsgården ligger bara fem kilometer från Brunnsparken och den kommande byggnationen är tänkt att integrera området mer med sina grannar. Inspirationen hämtas från trädgårdsstäder som Landala och Örgryte där småhus byggs jämte parker och natur. Möjligtvis suddas områdets särdelning och medföljande segregation ut i framtiden men besöker man Biskopsgården i dag, berättar just gränserna stadsdelens – och Göteborgs långa historia som ännu lever kvar.
Kort historia om Biskopsgården
Biskopsgården byggdes i slutet av 1950-talet och har sedan dess vuxit kraftigt. Norra Biskopsgården kom till när stadsdelen expanderade och sträcker sig bort till Länsmansgården som byggdes i mitten av 1960-talet. I hela Biskopsgården finns det tre stora torg med centrum: Vårväderstorget, Friskväderstorget och Länsmanstorget. Tidigare var även Väderlekstorget ett centrum men det är inte lika aktivt längre. Under 60-talet hittade man även fornminnen på platsen, en hällkista bland annat som var 3500 år gammal. Man har även funnit ett gravfält från järnåldern. Biskopsgården har sedan 1970-talet varit ett mycket segregerat område och stadsdelen klassades länge som ett särskilt utsatt område av Polisen, men sedan 2023 är området numera ansett vara ett riskområde istället.
En liten guide till Biskopsgården
– Vårväderstorget är väl värt ett besök. Härifrån ser man dels torgets fina utformning och även olika roliga arkitektoniska hus invid. Som Biskopsgårdens kyrka och olika bostadshus med fin karaktär. Här finns även ett bibliotek, ytterligare ett bibliotek finns vid Friskväderstorget.
– Svarte Mosse är en otrolig naturresurs i staden. Här kan man bada, motionera och andas ut.
– Vattentornet ”den blå spindeln” tornar upp sig och det är kul att ta sig till en plats man ser så långväga i Göteborg, och sen byta perspektiv. Tornet står också bredvid den gamla VM-byn där alla gatunamn har med sport att göra. Annars är det vädertema överallt på gatorna i Biskopsgården.
– Håll ett öga på ideella organisationen ”Föreningar i Biskopsgården” som samlar information om vad som pågår bland de olika föreningarna som är aktiva i Biskopsgården, exempelvis finns Sångfabriken, inomhusboule på Mötesplats Monsunen, läxhjälp på Fyren.
