För några dagar sedan lade en Facebook-bekant upp två bilder föreställandes sin mor före och efter den islamiska revolutionen i Iran. På den ena bilden ler hon ett varmt leende och ser ut som vilken modern kvinna som helst. Min bekant beskriver hur hon före år 1979 kunde röra sig fritt och klä sig som hon ville i Teheran. På den andra bilden bär modern en påtvingad slöja och hennes blick är tom. Min bekant vill med bilderna och sin kommentar lyfta de modiga kvinnor som i detta nu utkämpar ytterligare en kamp mot den religiösa regimen i Iran.
Den senaste tiden har iranska kvinnor kastat av sig slöjorna på offentliga platser i protest. Det har fått polisen att svara med våld och att gripa de "trilskande" kvinnorna. De riskerar nu åtal för att ha "uppmuntrat till prostitution", ett brott som kan ge fängelse upp till tio år.
Samtidigt pågår en annan slags utveckling i Sverige. Gävle kommun hade för någon vecka sedan en beslöjad kvinna på en skylt vid E4:an som hälsar bilisterna välkomna till kommunen. Fackförbundet Unionen har en pågående kampanj där en kvinna med slöja poserar på bild. För en tid sedan reagerade Svenska simförbundets ordförande (efter sitt reagerande kan hon titulera sig före detta), Ulla Gustavsson, på att Riksidrottsförbundet illustrerade mångfald inom idrotten med flickor i slöja.
Sverige är ett mångkulturellt land. Att organisationer, kommuner, arbetsplatser, medier med flera, önskar illustrera detta, i syfte att få alla medborgare att känna sig inkluderade, är förståeligt. Problemet är att bilden av muslimen, och då framför allt den muslimska kvinnan, alltför ofta är snäv och stereotyp. Bildspråket är övertydligt; muslim är den som bär slöja. Svensk är något annat.
Muslim kan man vara, liksom exempelvis jude eller kristen, på olika vis. Vissa vill med kläder och andra attribut visa sin religiösa eller kulturella tillhörighet, andra vill det inte. Genom att i princip alltid porträttera muslimen som religiös, och dessutom religiös på ett relativt konservativt vis eftersom slöjan är kontroversiell också i delar av den muslimska världen, befäster man enbart fördomar om en grupp som varandes avsevärt annorlunda än majoritetsbefolkningen.
Slöjan är inte vilket plagg som helst. Huvudbonaden, i dess olika skepnader beroende på mängden tyg, är för många som flytt till Sverige den yttersta symbolen för ett systematiserat förtryck. När GP i fjol granskade hur många kommunala förskolor i utsatta områden i Göteborg, Stockholm och Malmö vars personal kunde tänka sig att aktivt kontrollera och tvinga barn (!) att bära slöja mot barnens vilja svarade sju av tio ja (4/6-2018).
Hur ska dessa flickor och unga kvinnor, som tvingas bära slöja, ens komma på tanken att våga kasta av sig den när det svenska samhället bidrar till att göra slöjan till ett oomtvistat attribut för muslimer? Hur ska de förstå att de faktiskt har ett individuellt val?
Om syftet är ett annat än att förenkla och fördumma bilden av muslimer, om man helt enkelt enbart vill illustrera mångfald och inkludering, kan man lika gärna göra det genom att visa bilder på kvinnor från Mellanöstern utan slöja. Eller varför antas den religiösa identiteten för en muslim vara så mycket mer karakteristisk än för någon annan troende?
