Band som bygger på den romantiska vanföreställningen om att dekadens och skörlevnad bor granne med briljans kör förr eller senare i diket. Det har Libertines gjort. De har dessutom tagit sig upp på vägen igen. Plufsigare, tröttare, tråkigare.
När Libertines går på scenen i Slottsskogen, ett drygt dygn försenade, uppmärksammas de mer för att de faktiskt är här än hur de låter. Nej, det blir inga stora skandaler även om Pete Doherty skickar ut en gitarr i publiken. Annars lufsar han runt och försöker artikulera, slarvar konstant men med illa visad tacksamhet över rytmsektionens stabila grund.
Jo, det är lite fint att se bromance-scenerna mellan Doherty och Barat men annars verkar såväl radarparet som de andra två tämligen ointresserade. What Katie did är ok menCan't stand me now är inget vidare.
Libertines har snubblat över den tunna gränsen där den slängig slyngel-estetikbytts mot ett gubbigt, trött tuggande.
