Med bara timmar kvar till finalen av Eurovision Song Contest tänkte jag hjälpa mina kollegor med lite olika rubrikförslag inför natten och morgondagen. Men "Kaizer-Frans" känns lite sökt, "Flopp-Frans" direkt taskigt och "Matt-Frans" lite för göteborgskt. Dessutom ligger nog sanningen någonstans mittemellan.
Frans Jeppsson Wall lär nämligen inte vinna i kväll – det svenska bidraget håller inte hela vägen – men i en värld av led-klättrande ryssar, kroatiska enmanstält och litauiska muskelflexare känns hans nallelufsiga och halvt osynkade nummer avväpnande och charmigt nog för att ro hem en hedersam placering. Jag tror rent av att Frans kan få lägga till vid prispallen. En tredjeplats låter väl bra? Efter storfavoriterna Ryssland och Australien.
Det tror jag den svenska Eurovisiondelegationen skulle vara extremt nöjda med, alla från Christer Björkman och nedåt. Ingen vill sluta sist men heller inte arrangera den här tävlingen alltför ofta, inte redan 2017 i alla fall, det kostar och det sliter och det suger kraft som få andra evenemang. Men Europas schlagerfans skulle hemskt gärna återvända till Stockholm, den saken är klar.
Jag var i Azerbajdzjan när Loreen vann Eurovision Song Contest 2012 och i Wien förra året när Måns segrade. I Baku fick man känslan av att Eurovision genomsyrade hela den azeriska huvudstaden, den diktatoriska regimen och ledarfamiljen Aliyev gick verkligen all in på allt som hade med evenemanget att göra, medan österrikarna tonade ned festligheterna till ett minimum och förutsatte att besökarna skulle nöja sig med sladdrig strudel och rea på Mozartkulor.
Sin vana trogen har Sverige valt en gyllene medelväg. Ingen som besökt Stockholm den här veckan lär ha missat vad som pågår – Eurovision gör sig påmind mest överallt och Måns Zelmerlöws röst lär rent av ha hörts i tunnelbanan – men Stefan Löfven och regeringen har så vitt jag vet inte tvingat ut någon på gatorna eller uppmanat till allmän flaggviftning.
Det behövs i och för sig inte. På samma sätt som många göteborgare får något fuktigt i blicken när övriga landet säger något uppskattande om Liseberg, Paddan eller Ullevi, har stockholmarna försökt få de europeiska schlagerfansen att ta den svenska huvudstaden till sitt hjärta.
Och det har Stockholm verkligen lyckats med! Alla besökare man möter – britter, tyskar, italienare, australiensare – fullkomligt strör lovord över staden, solen, sändningarna och över paret Zelmedes chosefria sätt att leda programmet.
Även om Frans slutar trea i kväll kommer Sverige alltså att stå som segrare. Så klyschigt. Men så sant.
