I halvtidspausen av VM-kvalmatchen mellan Sverige och Serbien – 274 dagar efter hans sista match som förbundskapten (EM-kvartsfinalen mot England) – fick fansen först möjlighet att tacka av Peter Gerhardsson.
Att det är en populär före detta förbundskapten hördes på jublet från den blågula klacken. Till tonerna av favoritartisten Thåström gick 66-åringen ett halvt ärevarv på Strawberry arena, med sonen Casper och frun Linda vid sin sida.
– Det är en ära att ha fått vara här under de här åtta åren. Men jag kan ju fortsätta vara supporter hela livet, sade Gerhardsson när han intervjuades på innerplan.
Häftigaste minnet
Han fick aldrig det där guldet han jagade. Men OS-silver, dubbla VM-brons och en EM-semifinal var nog så starka papper under Gerhardssons tid vid rodret. Ett annat utropstecken var att landslaget 2023 för första gången nådde förstaplatsen på världsrankningen.
Hans starkaste minnen från tiden som förbundskapten är dock snarare alla vänskapsband han knutit – samt när landslaget togs emot av tiotusentals fans på Götaplatsen i Göteborg efter VM-bronset 2019.
– Det är nog det absolut största och häftigaste ögonblicket.
Efter lördagens match flyttades fokus till fyra försvarsspelare som också gått i landslagspension. Linda Sembrant (160 landskamper), Magdalena Eriksson (123), Jonna Andersson (112) och Hanna Glas (56) var alla aktiva under Gerhardssons tid – och mer därtill.
”Magdas mur”
När videoklipp från deras landslagskarriärer rullades upp på storbildsskärmen var det svårt att hålla känslorna i styr, medger Eriksson.
– Både för att man förstår allt vi har gått igenom tillsammans, men också att man förstår att det nu är slut. De känslorna är svåra att sätta ord på, säger Bayern München-backen.
Den svenska klacken bjöd på ett tifo med en stor teckning av Magdalena Eriksson och de övriga tre spelarnas landslagströjor under, med texten ”Magdas mur”.
Ett sådant avsked fanns inte i hennes sinnevärld när hon började spela fotboll.
– Det är det som är så häftigt och sorgligt på samma gång. Då drömde man inte riktigt, för vad skulle man drömma om? Så jag känner mig så lycklig att min tid i landslaget kanske var den tiden när damfotbollen växte som mest och snabbast, säger Eriksson.
