I England finns den i pubens pint och paj. I berusningens extas. I de mörka trämöblernas inbjudande gemenskap.
I Spanien finns den i passningarna. I trianglarna på planen. I förflyttningen av motståndarna.
I Italien finns den i vinstens värde. I den galna mittbackens blick. I den elegante filmarens fall.
I Brasilien finns den i samban. I o jogo bonito, det vackra spelet. I en tunnels lekfullhet.
I Marocko finns den i läktarsången. I tonerna om frihet. I raderna om brustna löften och korruption.
I Sverige finns den i Ånge IF:s kansli. I materialförvaltarens tvättande av illaluktande fotbollsstrumpor. I kollektivet som blir mer än summan av sig själv.
Varje fotbollsland har sin själ.
I vissa länder är den lättare att identifiera än i andra.
Det är få, om någon, som snabbt och enkelt kan slå fast vad den qatariska innefattar. Därför beslutade jag mig under några svettiga dagar, mellan tävlingarna i friidrotts-VM, att gå på själslig jakt i Qatar.
För att leta reda på det verkligt innersta i en nations fotbollskultur känns det klokt att börja i ursprunget. Som väldigt mycket av det moderna Qatar grundläggs fotbollen tack vare oljan. I slutet av 40-talet kom britter och indier till Dukhan i västra Qatar för att arbeta på de nyfunna oljefälten. En av dem var Tom Clayton. I en intervju med Daily Mail berättar den i år 93-årige Clayton hur han introducerade reglerna för sina indiska medarbetare, som snabbt tog sporten till sig. Fotbollar började sparkas i sanddynorna. De qatariska invånarna såg på och 12 år senare, 1960, grundades Qatars fotbollsförbund.
Sedan dess har en fascination för sporten stadigt växt fram. Men det är svårt att så gräsrötter i en öken. Med en liten inhemsk population och begränsade facilitetsförutsättningar dröjde det länge innan Qatar hade ett landslag att vara stolta över. Under 90-talet etablerade sig landet i den asiatiska fotbollens övre skikt - men några större internationella framgångar kom aldrig. VM-platsen 2022 blir den första.
Inte sedan Italien 1934 har ett land som arrangerar VM inte själv tidigare deltagit i turneringen. De som kan sin historia vet vilken vikt fotbollen spelade för det Italien som gick segrande ur det mästerskapet. Då som nu var VM – och det arrangerande landets framgångar i det – ett sätt att visa upp det egna systemets duglighet för omvärlden.
Mussolini ville sprida fascismens tankar till de som besökte hans Italien.
Vad emiren av Qatar vill sprida återstår att se.
Till sin hjälp har han och de av honom utsedda ledarna för VM-organisationen tagit hjälp av ett antal ambassadörer. Kan de säga oss något om den qatariska fotbollens själ?
Finns den i landets köp av fotbollsstjärngalaxen Paris Saint-Germain? I Lionel Messis Barcelona-tröja som har Qatar Airways tryckt på bröstet? Kanske finns den hos Xavi?
Han som var så smart på fotbollsplanen har flera gånger hyllat det som varit hans hem sedan 2015 för sin gästfrihet. I en intervju tidigare i år tog han det steget längre.
– Jag lever inte i ett demokratiskt land, men jag tycker att systemet här fungerar bättre än i Spanien. Det finns många fördelar här. Det är lugn och ro, vi har ingen hemnyckel, du kan lämna bilen på, och om vi skulle fortsätta bo här skulle det vara bättre för barnen. I Qatar är människor lyckliga.
Spelaren som var det här jordklotets mest förberedde har blivit en tränare som fullständigt tappat förmågan att se sig omkring.
Finns där något av den qatariska fotbollssjälen?
Gulfen i allmänhet och Qatar i synnerhet har längre varit en plats dit bra spelare på väg nedåt åker för att tjäna sina sista pengar, med moralen undanskuffad längst ned i resväskan. Pep Guardiola var här. Christian Wilhelmsson var här. Xavi är här.
2019 års qatariska ligafotboll är inget undantag. Snittåldern på trupperna är hög. I hela ligan med tolv lag finns bara åtta spelare under 20 år. Inget lag i serien har en snittålder under 25 år.
Seriematchen mellan serieledande Al Duhail och Al Sailiya på Abdullah bin Khalifa-stadion (döpt efter en tidigare premiärminister) den 3 oktober i år strök under bilden av att den qatariska fotbollen har ett skal som en etablerad, stor fotbollsnation. Därunder ekar det dock tomt.
För det var precis vad läktarna gjorde i denna den sjätte omgången i den inhemska ligan Qatar Stars League. På planen fanns spelare som varit med om Champions League-finaler (marockanske mittbacksvirtuosen Medhi Benatia), spelare med stor VM-erfarenhet (Nadir Belhadj och Karim Ansarifard) och talanger som jagats världen över (Mohanad Ali).
Ändå kändes det inte på riktigt.
I den omänskliga luftfuktighet gick allt (gick är verkligen rätt ord för att beskriva det) långsamt.
Maxlöpningar saknades helt och det dröjde till 19-årige irakiern Mohanad Ali blev inbytt i mitten av andra halvlek innan någon pressade med något som kan liknas vid intensitet.
Några afrikanska gästarbetare höll hov med trumma och sång, men verkade mest vara där för sin egen skull än för spelets.
Det kändes själlöst.
Jag behöver hjälp i letandet. Hassan Al-Haydos har spelat och bott hela sitt liv i Doha. Xavis Al Sadd är egentligen väldigt mycket mer hans Al Sadd. Han började i klubben som styrs av emirens bror redan som åttaåring och har förblivit den trogen.
Med sina 131 landskamper och 27 landslagsmål är han den meritmässigt störste qatariske spelaren genom tiderna. Hur skulle han definiera sin nations fotbollssjäl?
– Det är en väldigt svår fråga. Jag har ingen speciell sak. Under Asiatiska mästerskapen kämpade vi på planen. Vi kämpar för att nå vårt mål, säger han.
Om inte han kan ge ett klart svar kanske platsen där den qatariska fotbollen formades kan ge en ledtråd?
Doha är en helt annan stad än den var 1962, men Gulfens första gräsplan ligger kvar där den alltid har legat. Doha Sports Stadium skjuter upp som ett rostigt kvarter bland basarer och shoppingcenter i stadens äldre centrum.
Om det här är Qatars fotbollssjäl är den illa däran.
Arenan är stängd på dagtid meddelar en man som bor i ett tre gånger tre meter stort rum vid arenans ena hörn. Ovanför hans dörr sitter en skylt med texten Guard house. En katt ligger i skuggan vid tröskeln och jamar.
– Arenan öppnar klockan sex. Innan dess går det inte att komma in, säger han.
Stadions ytterväggar är fyllda av hål. Fasaden är slitet sandfärgad. Det enda som ser ut att ha sköts om på den här sidan millennieskiftet är den utsmyckade och välpolerade trappa som leder upp till en port med texten V.I.P seating.
Utanför de luggslitna läktarna pågår livet som vanligt. Bussar med nepalesiska gästarbetare kör förbi. Några män häller ut vatten över en bil i en biltvätt. Alla svettas.
Kanske ligger inte den qatariska fotbollen varken här eller på någon annan plan? Kanske går den bara att hitta genom att titta framåt?
Sedan Sepp Blatter drog fram Qatars namn ur vinnarkuvertet på VM-tilldelningsceremonin för nio år sedan har ett helt land och ett helt folk fokuserat på ett årtal. 2022.
I snart ett decennium har allt handlat om det där mästerskapet. Om då.
Där, i framtidens förhoppningar, i drömmarna om världens största idrottsevenemang på hemmaplan, finns kanske det närmaste man kan komma den qatariska fotbollens själ?
Där känns känslorna och övertygelsen – trots all korruption, trots alla dödsfall, trots all misstro – genuin.
Där finns själen.
LÄS MER:Lusail – VM-finalstaden som inte finns
LÄS MER:Ett landslag på pappret
