Den här berättelsen börjar med två sorglösa fotbollssjälar på en kvartersgård iMalmö. Vi befinner oss på 1980-talets senare hälft och killarna som just har lärt känna varandra äter, sover och andas fotboll dygnet runt tillsammans. De delar inte bara det gemensamma intresset för fotboll, utan är förvånansvärt lika på flera sätt. Den ene heter Zlatan Ibrahimovic, den andre Tony Flygare.
Drygt tjugo år senare, en fredag i februari 2014. Tony Flygare står med jackan ledigt slängd över armen i en hotellfoajé i centrala Malmö. Tillsammans med en representant från bokförlaget Norstedts är han här för att ”göra press”. Det är någon månad kvar tills boken En gång var jag större än Zlatan ska släppas och Tony är förväntansfull.
– Genom boken kan jag äntligen leva min dröm. Jag får berätta min story och det är ett slags upprättelse. Jag har tagit mig bort från utanförskapet och blivit någon igen. Det är rätt så häftigt egentligen. Jag var 14 år när jag började i MFF. 14 år efter att klubben fryser ut mig så kommer jag ut med en bok. Och så är det 2014. Jag har tänkt att det måste vara ödet.
För Tony Flygare har tron på något förutbestämt som han inte själv kunnat påverka varit trösterik under sömnlösa nätter och förtvivlade grubblerier om han kunde ha gjort något annorlunda.
– Mitt öde var att missa den där straffen. Men ingen kan veta hur det hade blivit om jag hade satt den. Jag önskar att jag visste det själv.
Vi återkommer till straffen.
Tony Flygares tillvaro var bekymmersam när frilansjournalisten Daniel Nilsson-Padilla tog kontakt för ett par år sedan med förfrågan om att skriva en bok. Tony missbrukade spel, saknade vettigt jobb och hade en rejäl ekonomisk snara runt halsen.
–Arbetet med boken blev min terapi. Daniel hade sett mig, tyckte att det fanns något mystiskt, något stort bakom ryktena och ville ha den riktiga berättelsen om mitt liv. När vi skrivit avtal med Norstedts blev jag först rädd – 200 sidor bok, var jag verkligen redo för det? Men så slängde jag mig på soffan hos Daniel, torkade svetten ur pannan och sa att nu slutför vi det här jobbet!
”Vi hade liknande ursprung, vi var rätt lika till utseendet och vi pratade på samma sätt. Vi var också båda kaxiga och nyfikna, ivriga att lära oss nya saker. Vi var sugna på livet och allt som väntade oss. (…) Att börja umgås med Zlatan var som att få en bror. Han var på många sätt en spegelbild av mig även om jag var större och kraftigare. Jag hade alltid drömt om att ha en bror.”
Ur En gång var jag större än Zlatan.
Tony Flygares mamma flyttade till Sverige från Bosnien som 15-åring och hans biologiska pappa kommer från Makedonien. Själv har han levt hela sitt liv i Sverige och anser sig vara helsvensk, även om han då och då känner Balkanblodet rinna genom ådrorna, ”det är en annan, kaxigare mentalitet än den svenska”, förklarar han.
Som sexåring fick en måttligt intresserad Tony börja med hemspråksundervisning. En dag spatserade en jämnårig pojke in och satte sig i skolbänken bredvid. Han hette Zlatan Ibrahimovic.
–Vi förstod varandra, skämtade på samma sätt och triggade varandra till att tävla i allt – till och med i hemspråksundervisningen som vi egentligen inte brydde oss om.
Tony bodde med sin mamma, syster och styvfar på Vitemöllegatan. Ett par utsparkar mot Rosengårds utkanter bodde Zlatans mamma – och lika långt åt andra hållet bodde hans pappa.
–Vi var nästan alltid hos mig och spelade fotboll. Det var en fantastisk tid, mina stoltaste dagar. Zlatan brukade komma cyklandes in på gården och så ställde han sig utanför vårt fönster och ropade ”Tooooooooony”, så att det ekade mellan husen.
På gräsplätten på Vitemöllegatan var de sina egna kungar. Här spelade de med några andra killar som senare skulle spela i MFF:s pojklag, bland andra Gudmundur Mete, som kom att göra karriär inom svensk och isländsk fotboll. Ibland tog de en paus och spelade tv-spel, men mest var de ute och övade fotbollsteknik och coola tricks som de sett idolerna göra på tv.
–Det blev säkert tiotusentals timmar spontanfotboll. Sådant som ungarna inte har tid med idag när de hela tiden ska facebooka och knappa på telefoner.
Även utanför gårdsplanen försökte kompisarna efterlikna de stora fotbollsstjärnorna. Tony Flygare viker upp kragen på sin kofta och spänner upp bröstet.
–”Ey, vad spänner du dig så för”, brukade Zlatan fråga när jag gick runt som Eric Cantona på stan. När vi gick hem på nätterna i tonåren brukade han dribbla tomma colaburkar eller hoprullade tidningar framför sig, ”kolla Rolle” skrek han och syftade på brassen Ronaldo.
Vi gör ett besök i 1950-talskvarteren kring Vitemöllegatan. Det har gått många år sedan familjen Flygare flyttade härifrån men för Tony känns det fortfarande som hemma. Gräsytan som fostrade fotbollstalangerna pryds numera av ett gäng orubbliga blomsterurnor och man kan nästan höra hur de med myndig stämma deklarerar att här ska lugnet inte störas av någon spontanidrott.
Från en inglasad balkong på andra våningen plirar en nyfiken tant och hennes hund ut mot de utomstående besökarna. Hon drar ett fönster åt sidan och börjar hojta. Tony ropar glatt tillbaka.
–Vi har inte setts på många år, men ändå kände hon igen mig. Hon och mamma var kompisar, berättar han efter ett par minuters ordväxling med damen på balkongen.
En stund senare kommer hon ut med sin hund i koppel.
–Det borde ha varit han! Inte Zlatan. Mycket bättre fotbollsspelare, säger tanten till oss innan vi drar igen bildörrarna och åker vidare till en grusplan vid Annelundsskolan där fotbollskompisarna också tillbringade mycket tid.
Bortanför planen skymtar gång- och cykeltunneln som numera pryds av det berömda Zlatancitatet ”Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från en kille”.
Som nioåringar blev de ett anfallspar i FBK Balkans sjumannalag. Redan då var de hetlevrade, styrde och ställde på planen. Det gemensamma målet var att en dag dominera i Malmö FF. Zlatan värvades dit först och ett tag senare ringde Tony till klubben och frågade om han fick komma och provträna. Svaret blev jakande och i första matchen gjorde han fem mål. Han blev snabbt lagets stora ungdomsstjärna och några riktiga guldår väntade.
–Jag och Zlatan umgicks mycket under den här tiden, cyklade tillsammans till alla träningar medan de andra spelarna skjutsades av sina föräldrar. Ibland samarbetade vi på plan och då var det magiskt – men ofta skrek vi på varandra och det var stor konkurrens. Zlatan såg mig nog som sitt största hot.
Tony Flygare ansågs generellt vara den vassare spelaren av dem båda, det största löftet MFF hade sett på årtionden. Han gjorde flest mål, vann skytteligan på utlandsturneringar och blev uttagen till pojklandslaget där han gjorde 17 mål på 30 landskamper.
Tony flyttades så småningom upp till A-lagstruppen – före Zlatan – och gjorde mål i sin debut. Karriären låg som en tom motorväg framför honom. Men så inträffade det som kom att vända på allt.
Söndag 19 september 1999 blev ett ödesdigert datum, enligt Tony Flygare kan den dagen ha styrt om hela hans utstakade fotbollskarriär.
Säsongen hade varit knackig för MFF och om laget inte säkrade de sista matcherna skulle de trilla ur allsvenskan. Med tre minuter kvar i matchen mot Halmstad BK ligger MFF under med 1–2. Då blåser domaren för straff. Ingen av de erfarna spelarna visar intresse för att ta hand om den, den är kanske för avgörande för att någon ska våga helt enkelt. Då ser Tony sin chans, anmäler sig frivilligt, och börjar gå mot straffpunkten, full av självförtroende.
”Shit! Är du inte klok, vad fan gör du?” hörde jag Zlatan säga. Han såg helt chockad ut och stod som förstenad, liksom resten av laget. Nu insåg jag att det var på blodigt allvar, på liv och död. Klubbens hela existens och Allsvenskan stod på spel… Jag var junioren som var superlöftet i svensk fotboll, van att aldrig misslyckas och dessutom uppfostrad av min mamma att alltid ta ansvar”.
–Vill ni att jag ska berätta hur straffen gick till?
Tony Flygare tar sats utan att invänta svar. Vi befinner oss på hotellet och när den raspiga skånskan börjar ljuda över den tomma frukostmatsalen känns det som att göra en tidsresa tillbaka till Örjans Vall 1999. Man kan nästan höra hur snabbt hans hjärta pumpar där på planen, hur adrenalinet skickar stötar genom kroppen.
–Jag hör Zlatan, ser mina lagkamraters skräckslagna blickar och det är som att tiden stannar upp. Allt blir alldeles tyst. Stegen mot straffpunkten känns som en evighet och benen är som kokt spaghetti. Först hade jag varit övertygad, ”nu jävlar ska jag ta den”. Men när jag ser hur chockade mina lagkamrater är börjar jag tveka. Jag får en smygande känsla av att nu ska hela mitt öde avgöras.
Kanske tog han inte den tid han behövde på sig för att förbereda straffen. Kanske skulle han ha satt den i andra hörnet. Eller chippat bollen. Än i dag funderar han på hur han skulle ha gjort det annorlunda. Men faktum kvarstår. Han missade.
Unge Tony, som ville ta ansvar för laget och visa framfötterna för att bli ordinarie i seniorlaget, sjönk ned på knä i det nötta fotbollsgräset och lade pannan i sina händer. Några spelare kom fram och klappade om honom och på bilder från matchen ser man hur Zlatan håller sig i hans närhet när de går av planen.
–Jag blev inte anklagad rätt ut men kände att besvikelsen i hela laget var enorm. Länge hade jag skammen över mig, det kändes som att det var jag som sköt ned oss från allsvenskan även om laget hade kunnat rädda situationen senare under säsongen, säger han.
Tillbaka i dagens verklighet på hotellet – 14 år från fotbollsplanen i Halmstad och otaliga grubblerier senare, har Tony Flygare kommit fram till följande:
–Att ha vinnarskalle, vet du vad det handlar om för mig? Det handlar om att våga förlora tills man vinner. Jag var bara 18 år och jag lovar, hade jag fått en straff nästa match hade jag tagit den också.
Trots denna inställning var det mycket som förändrades med den där straffmissen. ”Jag blev så liten på jorden. Allt mitt självförtroende och mitt mod bara försvann”, skriver Tony i sin bok.
Några veckor efteråt gjorde Zlatan sitt första mål i MFF. Trots det åkte laget ur allsvenskan –för första gången på 63 år. Tony hade ett treårskontrakt med MFF men flyttades efter ett tag ned till ungdomstruppen med motiveringen att han inte var tillräckligt bra för att spela i A-laget. Tony, som kände att petningen nedåt var värre än straffmissen, kontrade med att spelstrejka. Under tiden började han provspela för andra klubbar, bland annat för italienska Genoa.
–De ville ha mig, men MFF:s sportchef Hasse Borg vägrade släppa mig. Nu i efterhand kan jag se att han bara gjorde sitt jobb, jag tror att han ville ha kvar mig som försäkring om Zlatan inte skulle lyckas. Samtidigt kunde klubben inte ha två invandrare, två stökiga typer, i laget samtidigt. Idag hade det inte varit något problem, och det är Zlatans förtjänst.
Hasse Borg, som lämnade uppdraget som MFF:s sportchef 2011, vill i dag inte gå till svars i fallet med Tony Flygare.
–Jag minns inte alla turer exakt. Men generellt kan jag säga att vi brukade vara lite tveksamma till att arbeta med agenter så som Tony gjorde. Och jag vet faktiskt inte hur seriöst intresset från Genoa egentligen var.
Tony säger att hans hjärta alltid kommer att förbli ljusblått, att han älskar klubben för de fantastiska tonår han fick med den. Samtidigt kände han sig under många år sviken och utfryst och brukade gå omvägar hem för att slippa passera Stadion där MFF spelar.
–Jag tror att en del i MFF kommer att skämmas när de läser min bok, för att de vände mig ryggen när jag var så ung.
Ola Gällstad, i dag MFF:s sponsorkoordinator, var ungdomstränare när Tony kom till klubben och minns honom som en duktig fotbollsspelare.
–Han var fantastisk, gjorde många mål i både MFF och juniorlandslaget. Vi trodde mycket på honom och han tog sig upp i A-laget, det är långt ifrån alla som gör. Vad det var som sedan gjorde att det inte blev mer är svårt att svara på. Jag kan förstå att han kände sig förfördelad men har i övrigt inga kommentarer, säger han.
Medan Zlatan gick från storklubb till storklubb – Ajax, Juventus, Inter, FC Barcelona... blev Tony Flygare en allt vilsnare figur i fotbollsvärlden som ständigt drogs med olika skador. Ett tag spelade han för Assyriska i superettan, senare i Malmölaget Bunkeflo och till slut i Mabi, i dag FC Rosengård.
Samtidigt växte de forna barndomsvännerna ifrån varandra. Senast de sågs var på början av 2000-talet då de stötte på varandra av en slump på NK-varuhuset i Stockholm. Över en lunch på Stureplan började de snacka barndomsminnen, bytte telefonnummer och bestämde sig för att höras igen. Men hittills har telefonen varit tyst, i bägge ändar.
–Jag vill inte göra någon stor sak av det, vi gick skilda vägar. Zlatan flyttade till annat land och jag var fullt upptagen med att jobba vidare på min egen fotbollskarriär som jag fortfarande trodde på under den tiden.
Det har gått en drygvecka sedan vi träffade Tony sist och nu befinner vi oss på ett av hans favorittillhåll i Malmö: Kallbadhuset på Ribersborg där han brukar sitta och snacka fotbollsanekdoter med bastugubbarna. Förmiddagen har han ägnat åt att spela tennis på Malmö Fair Play där han och Zlatan för övrigt brukade spela ihop som omväxling till fotbollen.
Solen skiner genom spröjsade fönster och vi pratar om pengar. Alldeles i närheten ligger Zlatans slottsliknande villa som varit till salu i ett par år, och när hans kontrakt med Paris Saint-Germain löper ut 2015 kommer han att ha spelat in drygt en miljard kronor som fotbollsproffs, enligt en uträkning gjord av Dagens Industri.
Det är svindlande summor för vem som helst. Men Tony Flygare är inte missunnsam.
–Zlatan tog min plats, men samtidigt är han unik och jag hade aldrig kunnat slå igenom på hans nivå även om jag kanske hade kunnat bli proffs utomlands, fastslår han.
Fotbollsskorna har legat på hyllan sedan 2007 då ljumsken inte pallade mer. Besvikelsen över att inte ha lyckats i MFF hade plågat honom länge, men det var egentligen inte förrän då som helvetet bröt loss.
–Jag var hemlös, orkeslös, viljelös. Jag brydde mig inte längre om hur jag såg ut eller vilka kläder jag hade på mig.
Det enda Tony Flygare hade velat med sitt liv var att få göra mål och spela fotboll. Han hade aldrig haft ett riktigt jobb och han hade inte fullbordat gymnasiet.
Villrådig inför framtiden började han tröstäta och prova droger, vilket ledde till att han förlorade körkortet och dömdes för ringa narkotikabrott.
Men det var spelmissbruket som kom att göra honom riktigt illa däran.
–Ingen i min närhet kunde förstå vad jag jagade i livet. Att jag ville åt de där kickarna jag hade fått av att göra mål. Efter ett tag kunde jag inte titta på en match utan att spela.
Under den här perioden hade Tony inget eget hem utan sov över hos familj och bekanta. Ibland, när han var för stolt för att be om hjälp, sov han i sin bil och när alla pengarna var bortspelade började han panta burkar för att få ihop till ett mål mat.
Tony Flygare stannar till utanför Kallbadhuset. Två bryggor bort ligger T-bryggan, en annan tummelplats för unga fotbollsspelare i vardande. Där brukade han och Zlatan öva bollkonster i vattnet om somrarna och det är honom han kommer att tänka på nu.
–Nu måste vi stanna upp för det här är ett viktigt ögonblick. Ingen trodde på Zlatan när han växte upp, att han kunde bli något. Jag fick uppleva samma sak under spelmissbruket. Plötsligt förstod jag vad Zlatan måste ha gått igenom.
Tony kan inte säga exakt vad det var som fick situationen att vända för honom, men en bidragande orsak var att han i den här vevan fick jobb som resursstöd på en skola i Rosengård där han jobbar än i dag. En annan var att han började arbeta med sin bok.
–Med boken kunde jag gå in i mig själv. Min berättelse började ju så fint, jag ville spela fotboll och göra mamma lycklig. Men sedan blev det bara destruktivt, det var spel, spel, spel. Jag var inne i en rätt vild period även när vi började med boken, men ju längre vi kom, desto bättre började jag må. Ungefär halvvägs in i arbetet kunde jag börja skratta och känna igen mig själv som den jag var förr, säger Tony och inleder en harang som liknar både Zlatans Rosengårdsslang och Björn Ranelids omfångsrika och lite självförhärligande vokabulär.
–Tony Flygare i dag känner inga begränsningar, han skulle kunna bli skådespelare om han ville. Under arbetet med boken kände jag mig som Shakespeare, fan vilken otrolig berättelse jag fick till! Jag kunde ringa Daniel mitt i natten när jag hade kommit på en bra sak.
Tony säger att han har fått distans till fotbollen nu, och att människor omkring börjat ta honom på allvar igen tack vare bokarbetet.
–Jag hoppas att min berättelse kan hjälpa ungdomar som känner sig svikna. Alla runt omkring mig är så nervösa för hur boken ska tas emot men själv är jag bara stolt. Det är en fantastisk historia, ett livsöde som visar att jag en gång faktiskt var större än Zlatan.
–Folk säger att de har läst Zlatans bok och nu vill de läsa min. Det är lite som Sagan om ringen-trilogin. Du vet, först kom Härskarringen, sedan Sagan om de två tornen och sist Sagan om konungens återkomst.
Hur tror du i så fall att det blir med sista boken i den här ”trilogin”?
Med vaggande överkropp kryssar Tony Flygare fram mellan barnvagnsflanörer och vårstinna löpare på Ribersborgs strandspromenad. Ögonen skiner ikapp med solen och läpparna är formade i ett brett, segervisst grin.
–Den skriver jag och Zlatan tillsammans. Jag gillar sagor som har ett gott slut och det här är en sådan.
TONY FLYGARE
Ålder: 33.
Familj: Mamma Maria, styvpappa Stefan, lillasyster Tina, sambon Danijela.
Bor: Malmö.
Aktuell med: Boken En gång var jag större än Zlatan (Norstedts förlag), skriven tillsammans med frilansjournalisten Daniel Nilsson-Padilla.
Drömmer om: Att ta över MFF tillsammans med Zlatan. ”Vi ska bli Nordens bästa lag och komma med i Champions League”.
