Uppladdningen var den stökigaste någonsin. Förutsättningarna allt annat än enkla. Glenn Solberg blev tvungen att kliva in i sitt första mästerskap som svensk förbundskapten med ett stukat lag och en trupp utan flera av blågul handbolls mest namnstarka. På planet till Egypten och VM-premiären fanns inte Lukas Nilsson, Mikael Appelgren eller Jesper Nielsen. Inte heller Albin Lagergren (har förvisso anlänt senare) eller Andreas Nilsson.
Lägg därtill noll förberedande landskamper, motståndare som har hoppat av VM-tåget dagar innan match och en trupp till hälften bestående av mästerskapsdebutanter som i landssammanhang inte testats på den här nivån, vissa inte överhuvudtaget, och de flesta skriver nog under på att det här sannolikt inte skulle bli något så där särskilt minnesvärt mästerskap för svensk del.
Klart att det ändå alltid finns förhoppningar. Så var det även nu. Men förväntningar om stordåd? Icke.
”Det tror jag inte mycket på”, sa legendariske förbundskaptenen Bengt Johansson när Sportbladet frågade honom om Sveriges chanser att skrälla i Egypten.
Han fick fel. Vi är många med honom.
Ett par veckor in i turneringen är Sverige fortfarande med i racet samtidigt som tungviktare som Norge, Slovenien och Kroatien har fått åka hem. Och Sverige är inte kvar för att de har haft flyt och stolpe in. De är här för att de är värda det. För att de med sin fart och frenesi varit bättre än motståndarna. För att har de har visat att framgångsrika lag byggs av spelare som vågar vara sig själva och ta för sig men som aldrig någonsin sviker kollektivet.
Efter uppvisningen mot Qatar, där Sverige efter en trevande start tog ett järngrepp om matchen och sedan körde över motståndarna fullständigt, är Solbergs gäng ett av fyra som kommer göra upp om medaljerna. Det är inte bara stort. Det är sett till utförande och alla utmaningar längs vägen det mest imponerande och det bästa vi har sett svensk landslagshandboll på herrsidan visa upp sedan ”Bengan Boys” glansdagar.
Och nej, då har jag inte tappat bort minnet från OS-silvret 2012. Jag har inte glömt av Linus Arnessons mäktiga jämfotahopp mot danskarna i semifinalen i Kroatien 2018 som i nästa led landade i ett EM-silver.
De bedrifterna är inte att förringa, de är meritmässigt större, absolut. Det var också större länder som fälldes då. Men att den här gruppen med så många oerfarna, inte alls samspelta, spelare har kunnat ta sig till semifinal. På det här sättet. Med total övertygelse. Utan en enda förlust efter sju matcher. Det slår faktiskt högre i min värld.
Att exempelvis förre RIK-spelaren Jonathan Carlsbogård åkte till VM med en enda landskamp i bagaget känns overkligt. Han har spelat som att han gjort 200, knappt satt en fot fel i försvaret och gjort otroligt mycket nytta framåt. Det bästa? Att han bara är en av flera yngre förmågor som har visat vilka kvaliteter han besitter – och hur mycket det finns för svensk handboll att hoppas på framöver. Lucas Pellas, Valter Chrintz, Alfred Jönsson. Det finns fler att hylla – fler att älska.
Hemma-EM i fjol var en enorm besvikelse. Ett år senare har ett gäng ungtuppar tillsammans med några mästerliga veteraner som Max Darj och Andreas Palicka och en fullkomligt briljant Jim Gottfridsson gjort att det här landslaget fått upprättelse.
Kan utvecklingskurvan fortsätta peka i samma riktning finns det faktiskt inga hinder hur långt det kan gå.
Inte på lång sikt. Inte här.
Och om det var favorittryck på Sverige inför mötet med Qatar finns nu återigen allt att vinna mot mardrömsmotståndaren Frankrike.
Precis allt.
