Tänk att det skulle sluta så här, att sex svenska spelare skulle stå som fastvuxna i marken och titta på när Emil Forsberg (av alla) blev uppäten av Harry Maguire, Englands främste huvudspelare och allra bäst på fasta situationer, som vänsterhörnor av Ashley Young.
I spelet löste Sverige inledningsvis defensiven som väntat, låga positioner, med en tajt box och extraspelare centralt när inlägg annonserades.
Offensivt var det här de långa bollarnas och de korta anfallens match. Högt mot Toivonen, snabbt tillbaka. Högt mot Berg, lika fort i engelsk ägo.
Det finns ett par dödssynder när man möter lag som England och egentligen vilka lag som helst. Tappa aldrig bollen felvänd utanför eget straffområde. Plötsligt var det som att Albin Ekdals ben inte bar, att tanken inte fanns. Vår klokaste spelare, vår skarpaste fotbollshjärna.
På väg ut till andra halvlek lyste frustrationen i de svenska spelarnas ansikten, alla förutom ett, första halvlekens bäste svensk, Manchester United-mittbacken Victor Nilsson Lindelöf, som både stod rätt, slet hårdast och vågade mest.
Nu var blicken riktad framåt, Sebastian Larsson eldade på, Janne Andersson gick förbi. Det gick sådär. Glädjetårar byttes mot grumliga läktarblickar, förtvivlan och insikt.
2-0. Dele Alli. Det var på väg att ta slut.
Det sägs att man alltid, i alla matcher, i alla turneringar, får minst en chans. Att den kommer oavsett matchbild, egen kapacitet och motstånd. Och jo tack, som den kom. Mot Schweiz sträckte Yann Sommer ut, nu var det Jordan Pickfords tur att briljera och den taktfasta engelska läktarsången bara rullade vidare. Marcus Bergs äpple var surt.
Efter en timme bekräftade Evertonmålvakten bilden av sig själv som den här kvartsfinalens störste när Viktor Claesson framspelad av Berg sköt hårt och lågt intill Pickfords högra stolpe, Berg fick ännu en möjlighet och Pickford en chans att glänsa.
Det här blev aldrig Marcus Bergs VM, inte sett till målskytte och effektivitet, till möjligheten att bli ihågkommen i samma andetag som Dahlin, Larsson och Andersson. Men jag undrar (utan att veta) om någon svensk VM-spelare i något enda mästerskap fått och skapat fler målchanser än ”Mackan” från Torsby, IFK Göteborg och Al-Ain. Hatten av för det. Och allt slit. Sverige 2018 försvarade som ett lag och vann som ett lag.
Janne Andersson gjorde vad han kunde, vad han skulle och kastade in John Guidetti istället för Ola Toivonen, Martin Olsson istället för Emil Forsberg. Jag hade även gärna sett Isaac Kiese Thelin i ett försök att överbelasta och det engelska straffområdet, jag fick Pontus Jansson. Hans bästa gren är att försvara, Kiese Thelin en av få regelbundna målskyttar under året.
Det lag som rättmätigt hyllats och spritt så mycket glädje under så många dagar gick nu på fälgen och blev gång på gång avslöjat som ett lag som i match ett, två, tre och fyra nått sitt max, men nu mötte något större, starkare och bättre. England. Mighty England.
Vi fick en VM-sommar 1994, vi fick en annan 2018. I Samara hade vi börjat tro på en repris, till och med något vackrare, större och mer minnesvärt än i USA för 24 år sedan.
Livet blir inte alltid vad man önskar och man drömt om, men klaga? Det är inte läge för det, inte efter nästan 50 dagars VM-samling, tre segrar, vunnen grupp, all kärlek, alla tårar, all glädje och gemenskap.
Det tar jag med mig från VM-sommaren 2018.
Nu åker vi hem.
And football is finally coming home? England är i sin första VM-semifinal sedan 1990, drömmen om ett andra VM-guld lever. Efter 1966, 2018?
Efteråt tröstades Victor Nilsson Lindelöf av Lasse Richt, Janne Andersson samlade truppen och höll tal inne på planen. Rakryggat, besviket och ärligt.
När solen går upp i morgon och tårarna torkats finns bara två saker kvar.
Alla minnen och en uppriktig känsla av att Andersson fick ut precis allt av det här laget, även om matchen mot England tyvärr blev den sämsta.
***
39 991 är en bra siffra, men att det inte är helt fullt på en kvartsfinal i ett VM-slutspel är … synd.
***
Vilka gjorde sin sista landskamp och hur skall Andersson, när såren läkt, formera styrkorna i försöken att nå EM om två år? Svaren kommer inom kort. Inga klara besked lämnades efteråt, men känslan är att Andreas Granqvist, kanske även Marcus Berg och Ola Toivonen, har bestämt sig. I så fall: Stort, stort tack!
***
För mig är är den svenska VM-insatsen fem fyrar och trea bakom silvret 1958 och bronset 1994 när det här mästerskapet skall tryckas in på listan över Sveriges främsta VM. Där bakom: Bronset 1950 och Västtyskland 1974.
