Den nya nivån nåddes när Stockholmspolisen i helgen valde att dra tillbaka tillståndet för Stockholmsderbyt mellan Hammarby och Djurgården. Matchen spelades klart dagen efter inför tomma läktare. Det var sorgligt.
Debatten som följt har innehållit allt mellan himmel och jord, men från fotbollens sida är retoriken inte ny: de skyller ifrån sig. Den här gången har det ofta låtit som att det i huvudsak är polisen som gjort fel. Tidigare har felen varit mediernas eller Fredrik Reinfeldts eller guvetvems.
Efter att ha bevakat de här frågorna i 24 år, och sett situationen gå upp och ner över tid, fram och tillbaka, tror jag faktiskt att just det är största orsaken till att problemen återkommer år efter år: att fotbollen skyller egna problem på andra.
Från myndigheternas sida har man åtminstone försökt vara lösningsorienterade, och infört tillträdesförbud, testat polisnotor, villkorstrappan och exkluderingsstrategin som är tänkt att mynna ut i fler arrangörsavstängningar. Det vill säga att enskilda supportrar som missköter sig ska portas från arenorna av egna klubben.
Fotbollsrörelsen har i någon mening motsatt sig allt, med olika grader av intensitet. Till den nuvarande strategin – exkluderingen – har fotbollen varit mer välvilligt inställd, men samtidigt passiv. Inför den allsvenska premiären i våras hade klubbarna stängt av 65 personer, jämfört med åklagare som utdelat 224 tillträdesförbud, rapporterade TT i veckan.
– Klubbarna använder möjligheten till arrangörsavstängningar i för liten utsträckning. När ribban för en arrangörsavstängning i själva verket är lägre än för ett tillträdesförbud, sa idrottsministern Jacob Forssmed (KD).
Laul: Här är lösningarna
Nummer 1: En helomvändning i attityd från fotbollens sida är direkt avgörande. Där behöver de goda supporterkrafterna rikta sig mot de läktarkamrater som utgör ultrasgrupperna, för att säga ”enough is enough”. Det gäller dels inne på arenorna, men också vid de problem som uppstår utanför, på gator och torg när ultrasgrupper manifesterar en hatkultur mot andra lag och supportrar, och sprider illegal pyroteknik omkring sig likt vi såg nu i Göteborg vid rivalmötet IFK Göteborg–AIK (som utöver mängder av illegala bengaler, nödbloss, var lugnt inne på Gamla Ullevi, ska sägas).
Nummer 2: Arrangören (hemmalaget i en match) måste ta kontrollen över sina egna arrangemang. Gång på gång misslyckas de med säkerheten. Det antänds mängder av illegal pyroteknik på läktarna i match efter match. Människor skadas. Här finns möjligheter i fotbollens eget regelverk att agera tydligare: förbättra visiteringen, stäng ner läktarsektioner med återkommande problem eller porta ultrasgrupper som inte skriver under på föreningsdemokratiskt fattade beslut att illegal pyroteknik inte är tillåten på matcherna.
Nummer 3: Denna punkt gäller lagstiftaren och den pågående utredning som är beställd av M/KD-regeringen. Den 31 mars nästa år ska beredningschefen i Högsta domstolen, Anders Hübinette, presentera ett förslag på åtgärder för att förbättra klimatet på fotbollsläktarna. Bland annat ser han över lagstiftningen, och jag tycker att fotbollsrörelsen behöver bidra till att fokus hamnar på maskeringen bland annat.
Brott mot maskeringslagen är i dag ett bötesbrott, men det är maskeringen som är förklaringen till att det ser ut som det gör på läktarna i dag. Ultrasgruppernas användande av illegal pyroteknik som bengaler, knallskott och fyrverkeripjäser möjliggörs av att de är maskerade, och därmed kan många inte straffas eller portas. Genom att skärpa straffet för brott mot maskeringslagen i syfte att begå andra brott på idrottsarenor ökar insatserna för ultrasgrupperna.
Utan masker skulle ultrasgrupperna tvingas stå för sina handlingar, och acceptera en eventuell juridisk påföljd. Först därefter kan man få till en normaliserad debatt om vilka pjäser som skulle kunna tillåtas på arenor i kontrollerade samarbeten mellan arrangörer och supportrar. Där arrangören är juridiskt ansvarig om något skulle gå snett. Så som idag sker på exempelvis Melodifestivalen – ett evenemang där alla besökare kan kännas sig välkomna och trygga, och säkerhetsfrågan är prioriterad av samtliga parter.
